You've got mail

Fick ett mail i veckan, nyhetsbrev från Susan Jeffers. Jag gillar egentligen inte att få nyhetsbrev till min privata mail men Susan Jeffers kommer med föredömligt långa mellanrum. Hennes bok "Känn rädslan och våga ändå" var en av de första självhjälpsböcker jag läste och jag har bläddrat i den många gånger sedan dess. (Har nämnt den förr.) Inser nu att jag måste ha lånat ut den vid något tillfälle – bästa sättet att bli av med böcker och rensa i bokhyllorna.

Min första reaktion nu var att själva titeln på hennes bok "känn rädslan och våga ändå" inte gav mig alls lika mycket obehag som den gjorde förut. Förr kröp det i kroppen av ovilja bara jag såg den, för jag ville ju inte. Det är skitjobbigt att vara rädd. Det är som att frysa, lika obehagligt och något jag i största mån vill undvika (varför jag precis investerat i sidenmamelucker). Jag är fortfarande rädd men nu kan jag i alla fall bedöma riskerna innan jag fullständigt backar ur. Och ibland kommer jag fram till att jag riskerar mer genom att inte våga än att våga. 

En av de saker hon, liksom många andra i branschen, uppmuntrar är tacksamhetsövningar. Att till exempel varje dag försöka skriva 50 saker jag är tacksam för. 50 saker är ju SKITMYCKET! Fast grejen är att efter ett par dagars övning kommer man ganska lätt upp i tjugo bara sådär. Det handlar om att träna upp sin förmåga att lägga märke till alla de saker som faktiskt är bra. "Tack för att t-banan går i tid. Tack för att det luktar så gott från bageriet på väg till jobbet. Tack för att strumpbyxorna höll trots att jag slet i dem med trasiga naglar. Tack för att min kollega hjälpte mig med en krånglig uppgift. Tack för en god lunch."

Jag vet att jag har mycket att vara tacksam för, det känns bara fånigt ibland att aktivt påminna mig om det. Och ärligt talat är det som om det kvittar när jag tycker att jag har allt utom det jag tycker att jag vill ha allra mest. Men jag antar att det fortfarande går att längta även om man är tacksam på vägen. Så, tack då. Tack så jävla mycket!

Jättetacksam, sommaren 2010, efter att ha gått till Louvren den enda dag i veckan det var stängt och istället i museishoppen - som så klart var öppen - ha hittat en gobeläng som kostade mig hela reskassan. Men det sket jag i. Jag var så tacksam över att jag hade hittat den och hade råd att köpa den. Just nu är jag tacksam över att jag snart ska till Paris igen! Men den här gången kommer jag hålla mig långt ifrån museishoppen.