En lång äldre man med alldeles vitt lite flygigt hår har precis rest sig upp från t-banesätet för att kliva av vid Gullmarsplan. Men innan han går så säger han precis så.
Och jag sitter där i min gröna jacka och min rosa tröja och min mönstrade scarves, jag sitter där med trötta ögon, tungt huvud och torr hals, jag sitter där och tänker att den där killen på andra sidan gången är snygg men förmodligen tycker att jag ser gammal ut, och jag sitter där och längtar hem, längtar efter att få sova bort mitt dåliga humör.
Jag ler och säger ”Tack skall du ha.” Och han går.
Och jag tänker att det inte finns någon anledning för mig att vara på dåligt humör när en vilt främmande människa orkar ge mig en komplimang. På t-banan, en vardagkväll. Och jag tar mina trötta ögon, mitt tunga huvud och min torra hals och placerar dem på balkongen, med ett par levande ljus att lysa upp höstmörkret med, en fruktsallad och en kopp te. Och så skriver jag det här, för att påminna mig om att det alltid finns en anledning att ta vara på livet, hur liten den än verkar vara.
Jajamensan! Bra jobbat! :)
SvaraRaderaOch fina färger!