Hur kommer det sig att när man får frågan "vad vill du ha?" så tänker man direkt på något man inte redan har? Direkt får man ju lätt en känsla av avsaknad! Jag menar, det är ju inte så att man inte vill ha det man redan har!
Jag läste någonstans att det ligger i människans natur (förmodligen var det en melankoliker eller pessimist som skrev det) att sträva efter ett tillstånd av obalans. Om allt är för stilla skulle vi alltså söka efter turbulens för att känna att vi lever. Är det den här mekanismen kanske, av ständig rörelse, som gör att det vi vill ha liksom alltid ligger utanför oss själva och det vi redan kan inkludera i våra liv?
Nä, nästa gång jag får eller ställer mig själv den frågan ska jag verkligen försöka inkludera det som finns i mitt liv, inte bara det jag tycker fattas, innan jag svarar på frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar