..för vad kan vara värre?

Surfade häromdagen in på svtplay och snubblade över serien En andra chans, en dokumentärserie om fyra människor som genom olyckor blivit förlamade.

En av dem, Charlotte, säger i ett avsnitt att hon har blivit mer orädd efter olyckan.

Jag vågar mycket mer nu. Förut kunde man tveka inför vissa saker, men det skulle jag aldrig göra nu för jag tänker hela tiden; vad kan vara värre än att bryta ryggen? Inte mycket. Så då kör vi!

Jag känner igen det här från andra människors berättelser, människor som genomlevt känslomässigt tuffa utmaningar. I flera självhjälpsböcker beskrivs det här med att måla upp ett worst case-scenario som ett verktyg för att ta sig igenom saker man tycker är obehagliga. Att med logikens hjälp ta sig runt en känsla. Själv har jag har sällan lyckats med den strategin, om någonsin. Kanske är det just en känslomässig resa som krävs, snarare än logik, för att man ska kunna sätta allt annat i rätt perspektiv. Men det känns ju hemskt bara att tänka så.