I Svenska Dagbladet fortsätter serien om prestationer och duktighetssyndrom. I morse läste jag om en studie man gjort på gymnasieelever. Högpresenterande skolelever som presterade så de blev blå för att hantera sin ångest. I forskningssyfte gav man ett antal elever möjligheten att gå i terapi under en period för att hjälpa dem att må bättre. Och det funkade.
Oj, vad jag kände igen mig på beskrivningen av de där eleverna. Jag var ju precis sådan! Jag minns hur jag en gång satt i städskrubben i ett hyreshus där jag städade trappuppgången som extraknäck, med skolböcker och anteckningar spridda omkring mig på golvet, gråtandes av stress. Bara för att tvinga mig ta mig samman för att hinna till lektionen i tvärflöjt på kommunala musikskolan, där jag fick skuldkänslor över att inte ha hunnit öva ordentligt på läxan. Och läraren som jag tyckte så mycket om, som gav mig bekräftelse trots att jag inte hade gjort mitt bästa. Och så minnesluckorna, de hemska då jag plötsligt inte visste om jag verkligen gjort allt det jag skulle eller om jag bara drömt att jag gjort det.
Jag hoppas verkligen att fler gymnasieelever får möjlighet till den där typen av terapi framöver. För mig hade det förmodligen kunnat göra stor skillnad för hur jag upplevde både tiden fram till studenten och de första åren på universitetet. Hur kommer det sig att det blir så här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar