Tiddelipom

Gick och lade mig klockan tio häromdagen som en duktig kicka (och mycket erfaren och trött kvinna) för att jag skulle orka upp klockan sex dagen därpå. Jag har den sällsamma turen att ha lätt för att somna. Det är fantastiskt bra.

Så var dock inte fallet just den kvällen. Och jag VAR trött, jättetrött. Men halv tolv började jag undra om jag redan hade sovit en hel natt eller om jag verkligen aldrig hade somnat alls. Tittade på klockan och konstaterade det senare. Gick upp och tuggade i mig en torr clementin och tittade ut genom köksfönstret ner på gatan utanför.

Det var så himla fint! Snön som fallit hela dagen föll fortfarande, i sådana där feta, lata flingor som liksom är urtypen av snö. Och det var så ljust, av gatlyktor, avlägset storstadssken och allt det där vita. Tänkte att jag gärna skulle vilja tycka om vintern, kylan och snön.

På senare år har jag lagt mig till med en särskild strategi när jag hamnar i sammanhang där jag inte känner mig helt bekväm. Den kräver en väldig massa energi så det är inte alltid det känns värt det, men varje gång jag försöker så lyckas det. Jag gör situationen till min. Liksom dyker in i den hela jag, tar plats, låtsas att jag är "on top". Flinar upp mig och beter mig som om jag känner mig som hemma. Det funkar förmodligen på samma sätt med vintern. Jag behöver helt enkelt ta den i besittning.

Dags att plocka fram termobrallorna. Och skridskorna. Och hyra skidor i Hellasgården. För det kan ju inte vara meningen att halva året ska vara en parentes bara för att man är så förbannat frusen av sig.

I alla fall somnade jag till slut. Bara för att vakna klockan fyra, helt övertygad om att klockan väckt mig. Vilket den inte hade. Tänkte att det nog var bäst att ta långkalsonger och fleecetröja till jobbet. Och somnade om.

Egenhändigt skapad snöängel.