Apropå det där med att omfamna vintern. Förra fredagen misslyckades jag kapitalt trots att viljan fanns. Knatade målmedvetet in på Alewalds som hade rea på längdskidor och tänkte att när jag nu ändå bor bara typ hundra meter från ett skidspår borde jag ju kunna ta mig ut åtminstone någon gång ibland om jag nu ändå hade ett par skidor.
Jag blev inte länge. Efter ungefär tre minuter armbågade jag mig ut i kylan, svettig och lite panikslagen av den reahungrande folkhopen som befolkade butiken.
Fredag övergick i helg och då tog jag mig lite spontant till Oslo för en 25-timmarsvistelse. Och där var det vinter minsann. Det snöade nästan oavbrutet under de 25 timmarna och norrmännen verkade vana vid läget. Det vimlade av folk på stan, med eller utan skidor i nävarna, det åktes pulka i parken, det åktes skridskor längs Karl Johans gate, det promenerades och joggades som om det där med hällande snö var en förutsättning för att gå ut ur huset.
Och vi var inte sämre. Vi gick längs Karl Johans gate, besökte Domkyrkan, letade upp turistinformationen nere på stan, åkte buss, spårvagn och tunnelbana, gick till Peppes Pizza (och åt glutenfri pizza - GLUTENFRI PIZZA, helt otroligt), gick vidare till en gigantisk biosalong och såg Les Miserables, gick på upptäcktsfärd bland Vigelandsparkens många statyer och avslutade i skydd av snön på Munch-museet.
Försökte tänka bort snön och drog bara mössan längre ner över ögonen. Det var egentligen inte särskilt kallt och faktum är att de där statyerna var väldigt fina i snö. Såhär efterhand ger jag mig själv godkänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar