Hybris

Har varit lite låg ett par dagar den här veckan och jag misstänker att det handlar om inbillning. Inbillning är ett knepigt fenomen som tyvärr ofta får en att må dåligt. Men faktum är att man kan använda den till något.

När jag var yngre tyckte jag att det var jobbigt när jag upptäckte att någon tittade på mig. Jag inbillade mig att personen gjorde det för att jag hade konstiga kläder, glömt matrester i mungipan, en snorkroka hängandes ur näsan eller något annat jobbigt. Det gjorde mig självmedveten på ett sätt som tvingade in mig i ett hörn där jag kunde komma bort från blicken.

För några år sedan försökte jag medvetet ändra på det. Jag bestämde mig för att istället inbilla mig att den person som tittar på mig gör det för att hen tycker jag är snygg, är fin i håret, har coola örhängen eller för att hen undrar var jag fått tag i mina välpassande kläder.

Oj vad svårt det var i början! Men nu, jeez, ibland blir jag nästan rädd för mig själv. Näsan i vädret som värsta primadonnan, ruskandes på håret och smilandes som om jag fått en komplimang, bara så där. Och grejen är att jag lite skiter i vad den där personen tycker. Så länge jag inbillar mig att det är något bra, så mår jag bra. Basta!

Äh, bara mejkar mig lite – bara så där, tjejen som tror hon är ett snyggo.