Jag har så många gånger önskat att jag var optimist. Att jag kunde se med tillförsikt på framtiden, tänka att allt kommer att ordna sig till det bästa, att mitt liv är fullt och att allt jag önskar kommer att komma till mig.
Det är inte så att jag tvivlar på min förmåga att åstadkomma saker, det känns bara som om inget någonsin kommer att ordna sig utan min försorg vilket ställer oerhört stora krav på att de beslut jag fattar verkligen är rätt och inte istället leder käpprätt åt helvete.
Ja, jag önskar verkligen att jag kunde ta det lite lugnt någon gång, bara slappna av och njuta lite. Men, nu är jag inte sådan och hur mycket jag än anstränger mig verkar det inte förändras i någon större omfattning. Istället oroar jag mig alltid. Alltid. För att något är fel, för att jag har GJORT fel eller för att något KOMMER att bli fel. Inte undra på att jag har spänningsproblem så till den grad att jag inte har kunnat tugga ordentligt de senaste veckorna på grund av feldragen käke.
Som om nackproblem, tuggsvårigheter och grumliga tankar inte var nog går det här tyvärr ut över andra när jag inte kan hålla tyst med all oro. Det blir liksom lätt en klagokavalkad som inte är bra för någon. En person som gjort något åt sin klagolåt är Christine Lewicki. Hon har skrivit en av de mest populära böckerna i Frankrike just nu, J'arrête de râler, eller I stop complaining. Christine bestämde sig för att sluta klaga under de magiska 21 dagar som krävs för att bryta en dålig vana, och WOW, hela livet blev plötsligt bättre.
Och det hjälper faktiskt. Jag har testat det ett antal gånger och jag är mindre benägen att ge uttryck för min oro med klagan nu än jag var förr. Jag har dock uppenbarligen aldrig lyckats hålla mig i 21 dagar för ibland är det rent bedrövligt hur mycket skit jag spottar ur mig. Jag har bara väldigt svårt att säga att jag mår bra om jag inte gör det.
Det finns en annan teknik också. Åt lunch med en väninna igår som upptäckt att hon skapat en motreaktion på klagan. Flera av hennes vänner har barn och hon tycker att det alldeles för ofta klagas på just barnen. Tänk, vad man kunde göra utan dem, och tänk vad jobbiga de är och tänk om de ändå kunde sluta skrika, och...
Hon har själv en liten dotter med ett syskon på god väg, och även om det allra roligaste hon vet inte är att släpa på en två-åring som skriker så hon får spasmer inne på ICA Kvantum, har hon blivit försiktig med att klaga på det. För faktum är att det ju är en så liten del av tiden som ser ut så. Under större delen av tiden förstår hon inte hur hon överhuvudtaget kunde ha ett liv innan familjen blev till, och hon försöker kompensera andras klagan med att säga hur jäkla roligt det är med barn och hur fantastiskt mysigt och spännande det kan vara. Och ju mer andra klagar, desto mer känner hon sig som en reklampelare.
Men hellre det. Hellre reklampelare än avloppshål. Och kanske är det så att det till slut inte blir förljuget att säga att man faktiskt mår bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar