Pang på bara!

Jag läste någon gång att man ska sträva efter att ta den kortaste vägen till lösningen på ett problem. Jag minns inte precis hur det var formulerat men vad det innebar var att om man kan lösa ett problem genom att ringa en viss person, då ska man göra just det, inte skicka en e-post, ringa någon annan, eller vänta på att personen själv kontaktar en.

Det här är ju självklart. I teorin. Men trots att man vet att det bästa sättet att t.ex. göra sig av med extra kilon är att börja jogga, försöker man hellre med bantningskurer, magoperationer, terapi. De är alla omvägar som kanske inte ens når fram till målet, men av någon anledning är det lättare att göra allt annat än att ta den kortaste vägen.

Det här tänker jag på väldigt ofta för jag är bra på att ta omvägar. Inte för att jag inte kan se den kortaste vägen, oh nej, jag bara väljer att väja och göra det betydligt svårare för mig själv. För det mesta är det för att jag är rädd, för att jag inte vill känna obehag, för att jag inte vill att någon ska tycka illa om mig, för att jag inte vill såra.

De senaste två dagarna har jag vid två tillfällen med bankande hjärta tagit den kortaste vägen. I situationer som för majoriteten förmodligen känns fullkomligt banala, men för mig har varit en strid. Jag vill skriva om det här för att det verkligen känns som framsteg!

Igår kväll hände det att jag plötsligt fick en mobilkamera riktad mot mig av en fullkomligt främmande människa, på gatan utanför kontoret där jag stod och väntade på att larmsystemet skulle slås på. Jag blev så förvånad att jag inte visste hur jag skulle reagera. När jag gick därifrån började jag noja över vad det där betydde. Tänk om det var en markering, tänk om någon skulle få den där bilden och i uppdrag att slå ner mig, just mig! Och oavsett, vilken märklig kränkning av min integritet. Jag bannade mig själv för att jag inte reagerat snabbare och frågat vad sjutton han höll på med. Så märker jag att han plötsligt går förbi mig och efter några meter stannar till vid en annan port. Då går jag fram, tar honom i armen och säger "varför fotade du mig? För visst var det vad du gjorde?" Mannen mumlade fram en ursäkt, sade att han hade tagit fel på person och tagit bort bilden. Oavsett sanningshalten kände jag mig bara så oerhört nöjd över att ha vågat gå fram och fråga! En sådan enkel sak, som jag hade all rätt till, men som förr aldrig hade varit möjlig för mig att göra.

Idag uppstod en situation på jobbet där jag var tvungen att för mina kollegors skull visa framfötterna och ta för mig. Jag presenterar mig normalt inte för personer som inte förväntar sig att träffa mig, jag känner mig liksom oviktig. Men när besökarna kom, som jag behövde få träffa för att kunna fullgöra mitt uppdrag men som jag misstänkte att jag inte skulle få tillfälle att prata med eftersom de egentligen var där för att träffa helt andra personer än jag själv, så klev jag fram innan de hunnit vallas iväg till något konferensrum, sträckte fram handen och sade att jag hoppades få träffa dem en stund innan de gick. Ett fullkomligt självklart strategiskt agerande med tanke på mitt mål, men ack så inte självklart i praktiken. Jag var faktiskt nära att strunta i det men vände på klacken. Och det gick bra, jag fick min pratstund!

Känner mig väldigt nöjd! Jag måste fortsätta på det här spåret nu och ploga upp en ny fåra, så att det nästa gång och nästa och nästa, blir mer och mer självklart. Självklart att andra människor är precis som jag, bara människor. Och att livet blir så väldigt mycket enklare om man tar den kortaste vägen.