Jag undrar vad det här gör med vår verklighetsbild. Den enda forskning jag känner till finns på området rör underhållningsvåld på skärm. Man har konstaterat att även barn kan skilja mellan verklighet och fiktion och att överdrivet våld därför inte skulle vara ett problem. Å andra sidan finns det ju tydliga bevis på att det som har dykt upp i porrfilmer har blivit fenomen i verkligheten, så är det då helt orimligt att tänka att år av konsumtion av polisserier på TV och timmar av Grand Theft Auto kan ha ett litet samband med fenomenet unga poliser och livsfarliga biljakter? Vad gäller läsning är det väl ingen som har missat att boken om unge Werthers lidanden på sin tid utlöste en våg av självmord bland unga män som blev så problematisk att man fick förbjuda boken på sina håll. Själv har jag alltid tänkt att det är självklart att vi påverkas av allt vi tar del av, oavsett om det är verklighet eller fiktion, egna upplevelser eller andras. Det är klart att de påverkar min syn på vad som är rimligt och möjligt, i synnerhet om min hjärna inte verkar skilja mellan verklighet och fiktion.
Samtidigt som det är problematiskt är det ju också en fantastisk möjlighet. För mig har ett av värdena med läsning alltid varit att böcker låter mig vidga min erfarenhetsbank genom andra. Jag inbillar mig att jag kan förstå mina medmänniskor bättre genom att få tillfälle att gå in i huvudet på personer som är helt olika mig själv, som man gör när man läser romaner. Självbiografier är säkert också bra men sådana skildrar ju alltid enbart en viss aspekt av en person, och biografier är än knepigare – för hur kan någon någonsin få grepp om en annan människas alla ansikten? Kanske är det den här typen av resonemang som länge gjort att jag känner en typ av samhörighet med andra romanläsare, som liksom bara inte finns med dem som föredrar fackböcker eller inget alls. Det handlar om att dela en viss typ av erfarenhet.
Tidigare i veckan fick jag anledning att fundera på just det där med fiktion versus verklighet. Jag tittade på ett avsnitt av tv-serien Grey's anatomy där en ambulansförare på bombastiskt vis friar till en av läkarna på sjukhuset som serien handlar om. Vi snackar frieri à la musikal med musik och koordinerad dans i grupp.
Jag såg scenen och tänkte att det här är lika långt från verkligheten som slagsmålsscener där hjälten överlever dödsmisshandel upphöjt till fem. Frieri för mig är något högst privat, och utöver märkliga rykten från over-there som talar om frierier på Super Bowl-matcher (som låter lika mycket fiktion som något annat, har aldrig fattat vad Super Bowl är...) har jag aldrig hört talas om någon som har friat inom höravstånd från någon annan än föremålet för frieriet.
Men ack så fel man kan ha. Bara några timmar senare dyker det upp ett frieri i min egen bekantskapskrets i riktiga livet. På Facebook.
Något dansnummer är det inte fråga om men väl ett väldigt offentligt frieri. Nu får jag väl hoppas att friaren överlämnade den där lappen i riktiga livet och också fick ett svar innan det hamnade på Facebook, men vad vet jag. Och eftersom fiktionen ju får sin näring ur verkligheten lär det säkert dyka upp en roman snart där det faktiska frieriet sker just där, om det inte redan finns en sådan.
Läsning är fantastiskt, underhållning är fantastiskt, men kanske finns det god anledning att fundera över vad för typ av ställföreträdande upplevelser vi matar oss själva med. Är det goda visioner eller dystopier? Oavsett finns det flera goda skäl att anta att de inte bara tillfälligt påverkar vårt humör utan även vårt sätt att se på världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar