Det där med att bestämma sig

Jag skrev här förut att jag inte behöver lova dyrt och heligt på något nyårslöfte att träna regelbundet, att jag klarar det ändå. Hur kan jag vara så säker på det? Jo, anledningen till att jag vet det är att jag har testat det förut, det där beslutet att träna.

Om man verkligen har bestämt sig för något så finns det inga alternativ. Det är väldigt skönt för då slipper man förhandla med sig själv varje gång man ska göra något och kan istället ägna sin energi till det man vill åstadkomma. Och när hinder tornar upp sig framför en så hittar man vägar runt. Är det svårt att hitta tid till träning på kvällen, ja då ser man till att träna på morgonen. Gör det ont någonstans under styrkedelen, ja då hittar man ett pass med mindre styrka. Finns det inga platser kvar på passet man ville gå på när man ska logga in, då får man leta upp något annat som går. Tycker man att det är sunkigt på gymet, ja men då får man väl träna utomhus då!

Ett hinder jag har stött på flera gånger, och precis vid målsnöret, är avsaknad av träningskläder. Det hände senast i morse, trots att jag verkligen hela vägen till tunnelbanan kvart över sex på morgonen försökte gå igenom vad jag hade med mig. Problemet var att jag vis av erfarenhet från förra gången då jag glömde tvål, ansiktscréme och bh, var mer upptagen med att tänka på vad jag hade med mig för ombyte efter träningen än vad jag hade för kläder med mig att träna i. Med påföljden att jag plötsligt står där i omklädningsrummet utan träningsbyxor.

Vad gör man då? Jo, då köper man ett par nya. De enda som finns, ålskinnstajta trekvartsbyxor i svart stretchtyg, 239 kr tack så mycket. Ingen tid att prova eller ha beslutsångest för passet har redan börjat en våning ner. Det här är då inte heller första gången, jag börjar bli van. Jag har efter de senaste årens besök på olika träningslokaler samlat på mig bland annat:

• ett par röda cykelbyxor
• en sportbehå
• ett par shorts
• ett par långa pösiga träningsbyxor
• en halvstor blå handduk

Minnesförlust och slarv är alltså det sätt jag på sistone har inhandlat min träningsgarderob. Och nu räknar jag inte med det otal trosor jag genom åren har köpt på väg till träningen för att jag i sista stund kommit på att jag glömt att ta med ombyte.

Nu är jag privilegierad som har valet att spendera några hundra kronor bara sådär för att jag har glömt. Men de här incidenterna visar mig också att jag faktiskt HAR bestämt mig för att träna. När man inte har bestämt sig sådär på riktigt, då är det nämligen väldigt lätt att leta undanflykter, och att plötsligt stå utan träningsbrallor skulle definitivt kunna betraktas som giltigt förfall i ett sådant läge. Men, istället skulle jag numera kunna se ut som en reklampelare för Friskis&Svettis. Vilket skulle vara helt okej för mig.

Friskis&Svettis, min klädleverantör.