Något av det mest destruktiva man kan ägna sig åt är att jämföra sig själv och sin situation med andra. Har man tur kan man lära sig något konstruktivt om hur man kan gå vidare i livet, men alltför ofta finner man sig själv på minussidan och känslan av förlust kan bli överväldigande. Frågan "why me?!" börjar eka i huvudet, man känner sig orättvist drabbad och börjar leta logiska förklaringar på saker som snarare är styrda av slump, slår huvudet i väggen och tycker synd om sig själv.
Jag har övat och övar fortfarande. Varje dag faktiskt. För det där jämförelsetricket verkar ligga naturligt för många, det är det definitivt för mig. Kanske är det inte så konstigt när vi människor är sådana gruppdjur och historiskt sett väl knappt haft en chans till liv om vi inte varit del av en social gemenskap.
Igår kväll märkte jag att det där övandet faktiskt ger resultat! Dessvärre gjorde jag det på grund av att någon annan inte övat lika mycket som jag.
Jag var på en fest där majoriteten utgjordes av par, flera av dem med barn eller gravida. Vart jag såg, såg jag personer som till synes befann sig i en livssituation jag också önskar för mig själv. Förr hade jag känt mig liten, ensam och utesluten, oavsett hur trevliga de andra var, hur gott maten smakade eller hur bra musiken funkade för dans. Men igår var min största noja att jag egentligen knappt kände en kotte, knappt ens killen vars födelsedag jag var där för att fira! (Intalade mig själv att hans svårighet att känna igen mig snarare berodde på min enormt fula 80-talstuperade frisyr än på det faktim att jag knappt träffat honom förut...)
Jag hade sällskap till spektaklet med en tjej som är flera år yngre än jag men vars syn på livet präglas av vikten av att ha en familj. Hon längtar och längtar men är singel sedan fyra månader tillbaka. Och det enda hon kunde se i det där rummet var vad hon själv inte hade. Hon grät en skvätt och lämnade festen tidigt, hon stod inte ut. Tänk vilken förlust.
Själv kände jag mig stärkt över min upptäckt! Nu måste jag bara fortsätta på att öva förmågan att känna mig bekväm ensam bland okända människor...för igår slank jag hem när jag upptäckte att de enda jag kände var på väg ut till en taxi..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar