Löprundan från helvetet

Okej, det var väl lite att ta i, men kul var det inte – och allt hade gått bättre om jag bara vågat lita lite mer på mig själv.

Med Tjejmilen bara en vecka bort lade jag igår upp en löptur som kunde varieras mellan sju och tolv kilometer beroende på hur det kändes i kroppen. Höftböjarna har trilskat hela sommaren och jag ville testa hur långt det gick att springa utan att de gav mig problem.

Jag gav mig iväg i långsam takt, det var härligt springväder och allt kändes fint så efter första 3,5 km bestämde jag mig för att våga mig på den längre rundan. Det finns massor med fina spår i Nackareservatet och jag är väldigt tacksam över att de finns. MEN. Där är löprundor uppmärkta med Hellasgården, Björkhagen, Gå- och löpkliniken och Sörmlandsleden, det är prickar och streck och fyrkanter och Musse Pigg, i rött, grönt, gult, vitt och blått! Med uselt lokalsinne litar jag blint på vad andra säger till mig om vart jag ska och jag följer slaviskt alla tecken. Så också igår, med resultatet att jag aldrig höll på att komma hem.

När jag insett att jag sprungit fel en tredje gång och istället för att lyssna till mitt egna sunda förnuft försökt följa markeringarna, gav jag upp. Höftböjarna ömmade och utan mål i sikte var det svårt att motivera sig att fortsätta. Gick i två kilometer innan jag till slut lyckades hitta kända marker och kunde jogga tillbaka hem de sista 3,5 kilometrarna. Kom hem efter två timmar med höftböjare som gjorde så ont att jag knappt kom uppför trappen till lägenheten, och dessutom med outrättat ärende. Utan klocka eller GPS eller någon annan av alla teknikprylar folk verkar ha med sig på sina löprundor nuförtiden, har jag fortfarande ingen aning om hur långt jag kunde springa innan kroppen började trilska.

Så var det med det. Jag kan inte vara säker på att det hade gått så mycket bättre om jag gått på eget minne, men ibland kanske man kommer snabbare fram till målet om man ifrågasätter en vägvisare.