När jag för flera år sedan fattade beslutet att börja gå i terapi trodde jag att min terapeut skulle lösa mina problem. Gärna allihop. Jag förstod att jag skulle gråta mycket och tänkte att det nog ändå kunde vara värt lite rinnande smink att få hjälp.
Det tog ett tag för mig att upptäcka att gråten inte var en fiende utan min bästa vän. Och att det ju inte var gråten i sig som var jobbig, utan den smärta som orsakade den. Ännu längre tid tog det att inse att den där terapeuten aldrig skulle lösa ett enda av mina problem. Och det var inte förrän efter jag blev arg på honom för det som jag till slut förstod vad hela poängen var.
När jag slutade gå i terapi, blev utexaminerad med frikort att klara mig på egen hand, då var det som att bli puttad ut i ljuset med alla problem formade som blåmärken på min kropp. Blåmärkena hade varit där hela tiden, det terapin hjälpt mig med var att identifera var de satt. Så att jag i alla fall visste vad det var som gjorde ont.
För de gör ont de där blåmärkena, fortfarande. För varje gång jag vågar leva riskerar jag en törn. Och det är en ännu senare insikt, att det tyvärr inte räcker att veta var de sitter för att de ska försvinna.
Skit också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar