Satt på prov

I lördags gifte sig min kusin. Vigseln var tokrörande som vigslar alltid är och jag är glad att jag varit på så många bröllop nu att jag kom ihåg näsdukar. Det visade sig rädda både mitt eget och brudens smink.

Hela bröllopet var väldigt fint och trevligt, med nya bekantskaper och gamla, fantastiskt god mat, vackra kläder, vackert väder och glada människor.

Men. Eller nej, OCH (en riktigt bra ordvalsteknik jag försöker hålla i minnet). Under middagen fick jag efter sommarens debacle i England ett nytt tillfälle att testa självkänsla och förmåga att hålla humöret uppe när min bordskamrat till vänster, en tjugoårig göteborgare, utan att ens titta på mig plötsligt deklarerade att han inte ville prata med mig.

 I en sådan situation tänker jag mig att det finns två typer av personer. Det finns den typen som tänker "vad är det för fel på honom?" och så finns den typen som tänker "vad är det för fel på mig?". Jag tillhör självklart den senare typen, annars skulle det här blogginlägget aldrig ha skrivits.

Såhär i efterhand känner jag mig rätt nöjd. Med en hel arsenal av självhjälpstips i ryggen klarade mig faktiskt undan utan naggad självkänsla, utan den där direkta och heta skamelden inuti och utan men på resten av kvällen. Det betyder inte att jag inte analyserade men jag ältade inte och jag kände mig inte förminskad.

En klapp på axeln för det, tjohoo! Sedan kan det ju tyckas lite beklämmande att jag såhär två dygn efteråt skriver ett blogginlägg om det, men det är en annan femma tänker jag.

Fiiiina!