Öva öva

Häromdagen stressade jag från jobbet för att komma hem i tid till ett besök av en kompis. Vi hade bestämt en vecka tidigare att vi skulle ut och jogga som förberedelse för Tjejmilen som vi bokade in oss på innan sommaren.

När jag sitter på tunnelbanan ringer hon och säger att hon förresten inte kan komma för att hon varit på ett läkarbesök på eftermiddagen och att hon inte heller kan springa Tjejmilen eftersom hon och hennes man precis spontanbokat en weekendresa till Rom just den helgen.

Varför skriver jag nu det här? Jo, för att om det här hade hänt mig för ett par år sedan hade telefonsamtalet resulterat i ett hugg i magen, en gråtattack och en överväldigande känsla av att bli ratad och övergiven. Det hade blivit ett alltför tydligt bevis på att jag inte är prioriterad och slutsatsen hade varit att mitt värde är noll.

Det var inte kul den här dagen heller, men hugget i magen kom aldrig, och istället för att bli ledsen kunde jag tycka att det var lite dålig stil av henne att göra som hon gjorde. Och så drog jag på mig springkläderna, joggade till en kompis i sjöstan där jag belönades med att inkluderas i en familjemiddag, som med två glas cava visserligen gjorde det tyngre att ta sig hem, men värmde hjärtat desto mer.

Jag hade så klart helst sluppit hamna i den där situationen, men nu när jag gjorde det är jag glad att den gav mig bevis på att jag faktiskt är starkare idag än jag var förr!

Två veckor kvar!