Milakliv

Idag sprang jag Tjejmilen för andra gången men ärligt talat hade jag den senaste veckan inte alls haft någon lust. Jag bevisade ju för mig själv förra året att det gick, varför utsätta sig för det igen!?

Men så åkte jag ut till Östermalms IP igår och hämtade min nummerlapp och jag fick lite av den där känslan, den där av att vara med i ett sammanhang, vara en del av något större. I morse gick jag direkt i träningskläderna och kunde inte koncentrera mig på någonting. Gick omkring i lägenheten som en äggsjuk höna och var så uppstissad att jag var tvungen att börja stretcha i hallen...

När jag åkte in till starten förra året var jag så fruktansvärt nervös. Stod och väntade på pendeln i Sundbyberg och messade ett långt mess till min kollega Jo som också skulle premiärspringa med bara "OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD!" för det var det enda som rymdes i mitt huvud. Idag ville jag bara komma fram, full av positiv förväntan och glädje över att få vara med. Och så kommer man dit och det är helt sjukt mycket folk, 28 000 kvinns som ska kuta en mil samtidigt!

Och här är det viktigt att ta en paus.

För ett och ett halvt år sedan hade jag inte sprungit ett steg utanför Friskis-hallen på över tio år. Jag hade aldrig sprungit längre än 5 kilometer och definitivt aldrig haft en tanke på att springa en mil, en Tjejmil. Förra året gjorde jag det, så nervös att jag nästan var rädd. I år gjorde jag det med glädje.

Ibland är det lätt att glömma bort var man kommer ifrån och då är det också lätt att missa sina framsteg, trots att de ibland tar milakliv:-)