Häromdagen fyllde en av mina kollegor 32 år vilket vi tillsammans med en annan kollega passade på att fira med finlunch på van der Nootska Palatset. Hon berättade då att hon under semestern kommit fram till vad hon vill jobba med i framtiden. Hon vill utbilda sig till sjuksköterska och arbeta med att ge ungdomar god sexualundervisning eftersom det finns en stor lucka där i grundskolan. Hon tänker att hon vill jobba på en ungdomsmottagning eller via något eget projekt. Hon är redan högutbildad och har inga studiemedel kvar att ta ut, men siktet är ställt och nu gäller det att lösa försörjningen så att det funkar.
Den andra kollegan som var med har under de senaste åren gått flera författarkurser och påbörjat en bok om sin uppväxt med en psykiskt instabil mamma och en narcissistisk pappa. I våras började hon räkna på vad hon och hennes man skulle få ut av sin lägenhet i stan – en hyresrätt som blivit bostadsrätt – om de sålde den. Enligt mäklarnas värderingar blir det en hel del pengar. Tillräckligt för att ha råd med en annan lägenhet utanför stan och för henne att vara ledig ett helt år för att skriva klart sin bok. Det är det som är drömmen. Problemet just nu är bara att hennes barn vägrar att flytta, vägrar att ens prata om att flytta.
Blir inspirerad! Av dem som faktiskt vågar lyfta blicken och också uttala sina önskningar trots att det finns hinder på vägen. Tänker att jag hellre skulle drömma om vad jag vill göra än om fackliga förhandlingar som kan kosta mig min nuvarande anställning, ett jobb jag kanske egentligen inte alls vill ha. Tänker att jag behöver våga se in i framtiden och smaka på alternativ till min nuvarande tillvaro.
Kluddar på min whiteboard, sätter upp bilder på min magnettavla, försöker ringa in. Och jag som trodde att drömmar liksom kom till en, inte att man måste leta efter dem med ljus och lykta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar