Som jag konstaterade precis i mitt senaste inlägg är ju det här med känslor inget jag har tokpejl på. Jag har därför också alltid beklagat mig över min frånvaro av magkänsla, eller kanske snarare min oförmåga att uppfatta den där magkänslan.
Men ibland kickar det ordentligt, så där så att det bara inte går att missa! Det har hänt mig ett par enstaka gånger i livet och nu senast förra fredagen. Då fick jag nämligen ett erbjudande om nytt jobb. Jag hade visserligen bestämt mig redan innan för, att i den händelse jag skulle få det, då skulle jag ta det. Men det beslutet hade jag fattat på tankemässiga grunder. När de väl ringde och jag fick beskedet var avgörandet självklart. Magen sa ja, och jag med. Det var viktigt eftersom jag tidigare just i jobbsammanhang upplevt det rakt motsatta – att magen skrek nej av all sin kraft och jag till all min arbetslösa lycka också stupade på mållinjen, som den ratade tvåan.
Jag har hört någonstans att man kan lära upp sin lyhördhet för sin egen inre röst, den där som kan hjälpa en att göra val i såväl vardagen som i livet, det stora. Jag har övat och övat de senaste åren, lyssnat och lyssnat trots att det ibland ekat av tystnad inuti. Men det har visat sig att det svåraste inte är att höra, det svåraste är att göra det den säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar