För ett bra tag sedan läste jag boken Hemligheten. Från ögonkast till varaktig relation. Med utgångspunkt i anknytningsteorin – enligt en vän som studerar psykologi tydligen den mest väldokumenterade psykologiska teorin there is – beskriver författarna hur våra tidiga erfarenheter av relationer följer med oss hela livet och återspeglas i alla nya relationer. I synnerhet dem som är ämnade att vara nära, som kärleksrelationen.Jag tyckte då att den var intressant och kände direkt igen mig i en av de redovisade tre kategorierna. Boken hjälpte mig verkligen att förstå mina reaktioner bättre, liksom min relationshistoria.
Häromveckan upptäckte jag att den också hjälper mig att förstå andra bättre. Jag har i många års tid haft en märklig av och till-relation med en man (ja, faktiskt man, jag är ju inte 20 längre, och inte han heller!), en relation som givit mig intellektuellt positivt utbyte men känslomässigt jävligt dåligt utbyte. Han känner också till anknytningsteorin och vi konstaterade snabbt att vi är av samma skrot och korn. Heureka! Plötsligt trillade en hel drös pusselbitar på plats och hade vi inte råkat vara av just den typen som gärna tar avstånd från andra så hade vi kanske fallit i varandras armar. Istället beklagade vi varandra och våra relationsproblem, och ägnade resten av kvällen åt att dricka vin och utmana varandra i att ärligt använda uttrycket "jag känner" – vilket för typer som oss kräver stort mod och just en viss mängd alkohol.
I vilket fall. Jag rekommenderar den, boken alltså. Jag kan tänka mig att den är väldigt användbar även för dem som lever i en relation. Åtminstone om det är så att inte båda parter är härligt trygga och goa människor som aldrig skulle ens ifrågasätta naturligheten i att bekräfta och bekräftas av sin partner. I så fall är jag avundsjuk och råder er att fortsätta kramas istället för att läsa boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar