Att gå, eller inte gå till läkaren

Har fått höra att jag springer till läkaren för minsta lilla. Eller massösen, eller kiropraktorn, eller kinesiologen, eller...ja, ni fattar.

Läste precis om Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Henning, som håller sig lus- och alkoholfri i en skitig och försupen tid, är egentligen för späd för de tyngre yrkena, men han bär och bär. Mjölsäckar, tegel, sten, sillar. Han blir trött, det värker i lungor och rygg, men han vågar inte gå till läkaren. Tänk om han skulle behöva medicin, det har de inte råd med, och han måste ju jobba och försörja sin kära fru och deras fyra barn. Så han fortsätter att bära och bära, tills han tuppar av och blir hemburen av sina kollegor. Läkaren kallas in som bara kan konstatera tuberkulos i lungorna som spridit sig till magen. Det är kört. Henning dör 35 år gammal och lämnar sin fru ensam med de fyra barnen.

Tänker på min farfar, också han med namnet Henning men flera decennier senare. Också han absolutist, aktiv medlem i IOGT-NTO där han träffade sin fru. Också han med fyra barn. Han fick problem med magen, sökte läkarhjälp men blev hemskickad. När man upptäckte att det var magcancer han led av var det för sent. Han dog i 40-årsåldern och lämnade sin drygt 30-åriga fru ensam med de fyra barnen.

Ja, jag springer hos läkarna, massörerna, kiropraktorerna och kinesiologerna – inte för att jag är rädd för att jag ska vara sjuk, utan för att jag är rädd för att det ska vara för sent. Och för att jag då ska ångra att jag inte gick tidigare, insisterade mer, medan det fanns tid.

(För övrigt var Mina drömmars stad precis så bra som jag mindes den, och jag får direkt lust att gå upp på Söders höjder, passera genom Gamla stans gränder och kika in på gårdarna på Tjärhovsgatan och andra sidan Renstiernas gata där några av de äldre husen fortfarande står kvar. Mest för att glädjas åt att den tiden som skildras i boken är förbi.)