Assa och dissa

Idag var jag på Oscarsteatern på en så kallad inspirationsföreläsning. En sådan där föreläsning som man går på i grupp som ett slags jobbförmån, tillsammans med sina kollegor för att typ, bli på gott humör och slippa jobba en eftermiddag.

Föreläsningen hölls av Susanne Pettersson, en mycket professionell föreläsare som helt uppenbart visste vad hon pratade om. Seminariet handlade om hur man på individnivå, gruppnivå och organisationsnivån kan jobba bra och samtidigt MÅ bra.

Även om man har hört det mesta förut behöver man påminnare, gärna i andra ordalag. Mycket kort utgick hon ifrån hjärnan och berättade varför vi behöver:

1. veta vad vi vill
2. ha förmågan/kunskapen att nå dit
3. att ha roligt på vägen dit genom att hitta rätt tillstånd
4. att tro att det går
5. och så något mer jag inte kommer ihåg.

Jag tar särskilt med mig två saker. Från resonemanget om tillstånd – alltså om vikten av det känslomässiga tillstånd vi befinner oss i för hur vi mår och presterar, och om hur smittsamt det där tillståndet är mellan människor – tar jag med mig frågan ”vilket tillstånd vill jag förmedla till min chef”. Så fort jag hörde henne säga det ångrade jag ett mail jag skickat till min chef och bestämde mig för att i framtiden vara väldigt noga med att känna av att jag befinner mig i rätt tillstånd när jag kommunicerar med honom. Jag har tänkt på det förr, men uppenbarligen glömt bort det. Det här var definitivt en bra påminnare.

Det andra jag tar med mig är det här med att assa och dissa; associera och dissociera. Att hålla bra saker, prestationer, känslor nära mig och tvärtom hålla ifrån mig sådant som är dåligt. Jag gör det redan till viss del, men jag kan definitivt lära mig att göra det bättre. Och på båda fronter. Det är en lika stor utmaning att ta till sig sådant som är bra som att hålla ifrån sig sådant som är dåligt.

Så gör det ju inget att Oscarsteatern är en fin och inspirerande miljö att dricka påste, äta förbjudna bullar
och skrika sig hes i, i pausen.