Morgonkonversation på en trottoar

Träffade min vän i sammetsblå smäck på väg till jobbet igår morse. Han bubblade av insikter.

– You know, people are so afraid, but it's only in their minds! Det hindrar dem hela tiden, makes their lives so difficult.

– Man måste create space för det man vill ha. Inte gå omkring och säga 'oh I hate him or I never wanna see her again', doing that just gives more room for what you don't want. You have to create space for what you like, 'oh I like that flower, it's beautiful!', göra sådant man tycker om.

– Jag ser folk spendera so much energy on wanting. They want so much. But wanting never gets you anywhere, it's the doing!

– Ha, we don't even need to get coffee, vi kan bara stå här and talk for two hours...

Strötankar om arbete

Igår lyssnade jag på Sommar i P1 med Barbro Dahlbom-Hall från 2007. Ett tips från Svenska Dagbladet. Hon är ledarskapskonsult med genusfokus och hon ÄLSKAR sitt jobb. Hon säger själv att hon har haft tur men det är uppenbart att hon också har intresse, drivkraft och är bra på det hon gör.

I förrgår lyssnade jag på ett annat Sommar i P1, med Alice Bah Kuhnke. Hon berättade om hur hon skapar ett meningsfullt liv för sig själv genom sitt arbete med att göra världen till en bättre plats. Och erkände frankt att hon är bättre på att göra det just på jobbet, än hemma.

Jag har i sommar hunnit ta del av ytterligare ett par böcker i den så kallade självhjälpsgenren, bland annat Henrik Fexéus Konsten att få superkrafter. De påminner mig om vad jag har läst flera gånger tidigare, att en av vägarna till ett lyckligt, eller åtminstone tillfredsställande liv, är att man får ägna sig åt något som man är bra på. Har man en väldans tur får man göra det under arbetstid eftersom det ju nu är så att arbetstiden utgör en väldigt stor del av ens liv.

I veckan träffade jag också en bekant som upprepade gånger blivit av med jobbet. Samma typ av jobb varje gång. Den senaste arbetsgivaren gav henne som något slags avgångsvederlag tre besök hos en jobbcoach. Redan vid första mötet då de medelst olika test och frågor försökte reda ut vilken typ av arbetsuppgifter hon är bäst lämpad för fick hon bekräftelse på att det yrke hon har haft de senaste åren egentligen inte alls passar henne. No shit, Sherlock. Kan man ju tänka. Men det är banne mig inte alltid så lätt att veta vad det EGENTLIGEN  är man bör ägna sig åt här i livet.

En annan sak jag funderar på i sammanhanget är betydelsen av att arbeta med händerna. Jag har i sommar träffat tre personer som liksom bara måste kombinera sina arbeten med en fritid eller ett eget företag som ger dem utlopp för behovet att göra något "praktiskt", alltså med händerna. Jag funderar på vad det för med sig av meningsfullhet och flow – vilket man så klart även kan uppnå med rent intellektuellt arbete men kanske på ett mer direkt sätt när man ser något ta form inför ens ögon. Vilket man kan läsa om t.ex. här och här.

Ovanstående strötankar, och fler, rör sig i min hjärna just nu. För på måndag är det dags att gå tillbaka till jobbet, till en tjänst som inte ser ut att finnas kvar så länge till. Det är dags att se sig om. Och, igen, försöka klura ut vad det är som skulle vara ultimat för just mig. Ett steg närmare ett lyckligare, eller i alla fall mer tillfredsställande, liv:-)

Kreativ semester

Är nu inne på sista semesterveckan och dagarna rinner som sand mellan fingrarna. Men med hela dagar fria finns det också utrymme för förverkligandet av en rad olika pysselidéer som legat och grott i månader. De senaste dagarna har jag varit hemma och kunnat åstadkomma några av de saker jag velat göra. Jag har bland annat slipat och lackat mitt köksbord, plockat ner ett skrivbord jag inte använder och skapat ett "creative corner" i mitt sovrum med whiteboard och en stor magnettavla som jag målat själv med magnetfärg och sedan vit väggfärg.

Sovrummet har dessutom fått tre nya tavlor som jag velat få upp länge. Redan i vintras hittade jag på ett antikvariat ett helt gäng fina gamla grafiska blad på olika slags rosor. När jag för två veckor sedan hittade tre gamla ramar i rätt storlek som ingen använde hos mina föräldrar, blev det äntligen dags. Tre lager vit färg och ett lager lack senare sitter de nu på sovrumsväggen med varsin ros i. I like!

Kanske är det fåfängt att ägna så mycket tid, pengar och energi åt inredning, men jag tror verkligen på att allt jag tar del av påverkar hur jag mår. Av den anledningen försöker jag vara selektiv med vad jag lyssnar till för musik (förvånansvärt mycket som spelas på radion är våldsförhärligande och ger uttryck för en förnedrande kvinnosyn) och ser på för film. Att man inte skulle påverkas av idogt tv/data-spel där man mejar ner folk till höger och vänster av mer eller mindre ädla anledningar, har ju t.o.m. forskarna kunnat motbevisa vid det här laget. Ett vackert yttre leder väl kanske inte alltid till ett vackert inre, men lite harmoni i hemmet kan väl aldrig vara fel i alla fall, tänker jag!



Så här blev min mood board till sovrummet. Har lyckats följa den hittills!



En liten tanke och ett litet stycke

Det är fantastiskt med ny teknik! Inte så ny egentligen, men ny för mig som är den totala motsatsen till early adopter. Fick med mig några av årets tidigare sommarpratare på tåget ner till Småland tack vare Sveriges Radios förtjänstfulla MP3-arkiv och min mobiltelefon.

Hann bland annat med Mark Levengood som är trevlig att lyssna på, och rolig. Fick med mig två saker från det programmet; en tanke och en låt. Det är väl inte illa!

Tanken kom av hans kommentar om att alla vägar kanske inte leder någonstans men att även en kort stig gör avtryck. Det låter verkligen som ett bättre sätt att se på saken än att frustrerat bara se återvändsgränder.

Och så musiken, gosskör sjunger "Caresse sur l'océan". Måste så klart leta rätt på filmen Les Choristes (Gosskören) som musiken är tagen ifrån.

Just dance!

Having spent a whole week with people from all over the world at the Herräng Dance Camp, I am stuck in "English mode" so this post will just have to be in English. The Herräng Dance Camp is really one of a kind. Hundreds of people transform the little village of Herräng during five weeks in summer, dancing 24 hours a day. Everywhere you go there is music, people chatting, someone practicing tap dancing. There are lessons going on, social dancing, cultural activities, and the creativity is just never ending.

Dancing does bring people together, that is what dancing IS. But Herräng Dace Camp offers more than that. There is caring, loving and friendliness. The kind of atmosphere where no idea is too crazy to try, where everyone can and is expected to participate and where even people who have never been on stage dare to sing a song at the weekly cabaret with the microphone rattling against their chin, while people sing along and cheer their courage.

It is also an event which takes care of it's own tradition, welcoming the people who created the lindy hop in the early 20th century. Dawn Hampton for example, who has been dancing since her father put her on the dance floor at the age of three telling her to "do something". Today she is 83 years old and with some small movements and a fantastic face she alone dances better than anyone of the participants at the camp. She says "don't be afraid", she says "get your show on the road". She says, whenever you have troubles, "dance!".

Vardagslycka

Tofuline har lanserat en ny glasstrut.

Inget gluten. Inga mjölkprotein.

Men med choklad!

Och sylt!

Och krispigt rån!

Yummie.

Sitter på balkongen och njuter av sommar. Det är lätt att tro att sommaren bara finns på semestern men den är ju faktiskt här! Medan jag suttit i förhandlingar med min arbetsgivare om hur många av oss som idag har ett arbete ska bli utan, så har sommaren pågått hela tiden. Utanför.

Lääängtar verkligen efter semester nu, inte bara efter sommar. Vill verklighetsflykt.

Dags för krishantering

Sedan någon vecka tillbaka har jag och mina kollegor ett varsel hängande över oss. Eftersom varslet är stort är risken överhängande att jag själv är en av dem som direkt kommer att beröras.

Situationen är inte ny. Jag har varit med om det förr, och senast blev det droppen som stjälpte ner mig i en period av nedstämdhet som skulle ha utvecklats till depression om jag inte några månader efter det att varslet blev en uppsägning, lyckats hitta ett nytt arbete.

Att förlora sitt jobb kan vara en tuffare upplevelse att ta sig igenom än förlusten av en släkting. Det fick jag höra när en terapeut försökte bedöma anledningen till varför jag mådde så dåligt då. Förlorar man sitt jobb förlorar man sin inkomst, vilket så klart påverkar ens dagliga liv och framtidsplaner - i synnerhet om man är ensam försörjare. Man förlorar dessutom ett viktigt socialt sammanhang, en uppgift och en väldigt betydande komponent i den egna identiteten. Det är för många ett trauma.

När jag fick beskedet tänkte jag igen på de där aboriginerna i Morgans bok. Tacka för det du lär dig, acceptera och gå vidare. Så jag gick hem och tillät mig själv att gråta, vandra rastlöst genom lägenheten och skrika "varför, varför jag!?" ut i luften, knyta nävarna och svära åt ledningen som försatt mig och mina kollegor i den här situationen. Jag sökte dessutom tröst och medhåll från en väninna som solidariskt svor i kör med mig en stund per telefon.

Sedan torkade jag tårarna, snöt mig och gjorde en omstart. Började tänka på att jag vill få iordning mitt "creative corner" som jag planerar i sovrummet och spåna på vilka möjligheter den här situationen skulle kunna medföra. Kan det vara ett tillfälle att ta mig närmare mina drömmar? Eftersom jag upprepade gånger har hamnat i den här situationen under mitt yrkesliv är det kanske för att jag inte befinner mig på rätt plats. Och jag tänkte att den här gången ska jag inte lyssna på dem som säger "men DIG kan de väl ändå inte göra sig av med.." utan istället fundera över om jag alls vill vara kvar. Mitt öde ligger i mina händer, inte i någon annans.

Det handlar inte om hur man HAR det utan om hur man TAR det. Det upprepar jag ofta för mig själv. Jag vet att jag är väldigt problemfokuserad vilket ibland är bra men ofta inte. Jag väljer därför att i den här situationen försöka känna tacksamhet för ett tillfälle att öva på att bli bättre på att se vägen än hindren, och därmed ta ytterligare några stapplande steg på självförbättringens väg.

Riskbeteende eller fantastisk upplevelse?