Yrkesval i baktakt

När man inte känner att man har ett kall är ens yrkesval under ständigt ifrågasättande. Visst funkar jag som kommunikatör men hade inte konditor varit ännu bättre? Eller brandingenjör, eller affärsjurist, eller barnmorska?

Bland personer som fascinerar mig återfinns dem som bytt yrkesbana, som han musikläraren som blev journalist och sedan chef för en teknisk förvaltning och nu senast kommunalråd. Ibland behöver väl inte stegen heller vara så långa, ibland räcker det med att använda sina kunskaper i en ny miljö.

Det tänkte jag på när jag var i Visby i förra veckan under politikerveckan och träffade Vattenmannen & Speed. Vattenmannen & Speed är egentligen två musiker med popbakgrund som genom sina alter egon gör riktigt bra TV-program och musik för barn. Det var förmodligen inte vad de drömde om när de någon gång valde linje inför gymnasiet, men tänk vad bra det kan bli i alla fall!

Musiken de skapar är dessutom tillgänglig även för vuxna och jag har nynnat låten "Dykare" sedan den gick i CD-spelaren i bilen på väg hem från Gotland. Lyssna på den på deras webbplats och känn gunget.

Vattenmannen & Speed gör Almedalen 2012.

Att vara en good-enough-er

När jag för något år sedan köpte en ny dator föregicks köpet av flera besök på diverse elektronikkedjor, surfande på nätet och intervjuer av mer datakunniga - helt enkelt ett köpt grovt färgat av beslutsångest. När jag i år däremot köpte en kamera, ett beslut som blott och enbart baserades på ett råd av en vän jag litar på kan mycket om kameror, gick det snabbt och lätt, och jag är fortfarande mer tillfredsställd med kameraköpet än med datorköpet.

I boken Tankar om gläde och vardagslycka av Görel Kristina Näslund får jag en förklaring till varför besluten fick så olika resultat. Boken sammanfattar i väldigt lättillgänglig form en rad av de rön som hittills kommit ur den positiva psykologin och i ett kapitel behandlas maximerare och duger-bra-människor. Eller egentligen handlar kapitlet om att vi människor faktiskt inte mår bra av att ha alltför många alternativ att välja mellan, vilket alla politiker som hakat upp sig på ordet "valfrihet" gärna kunde läsa på lite.

Maximeraren undersöker alla val noga, rådfrågar experter och fattar ett genomtänkt beslut. Duger-bra-människan nöjer sig med att titta på ett mindre urval eller kanske bara med att fråga en kompis. I slutändan leder det här till att maximeraren visserligen fattar ett bättre beslut än duger-bra-människan, men ändå är mindre nöjd än den senare. För hur kan man veta att man har valt det optimala? Och var all den tid och energi man lade ner på beslutet verkligen värt det?

Slutsatsen är att de flesta av oss skulle må bättre av att vara mer av en duger-bra-människa än en maximerare, till exempel genom att medvetet begränsa antalet alternativ och att anta en lite mer avslappnad hållning till de val vi gör i vår vardag. Jag kommer definitivt att hädanefter sträva efter att vara en duger-bra-människa...eller, finns det inget mitt emellan, liksom?

Avslut och framsteg

I fredags gjorde jag min sista dag på min nuvarande arbetsplats efter över sju år. Det har varit en rolig, spännande och lärorik tid men också frustrerande, ledsam och tidvis tung sådan. Kollegorna har varit mina vänner och ibland nästan min familj, de kommer att fattas mig mycket och faktiskt har jag tillräcklig hybris att tro dem när de säger att de kommer att sakna mig med.

En sak som är väldigt speciell med den här förändringen är att det är första gången jag valt att lämna en arbetsplats av egen maskin. Tidigare har det skett på grund av projektanställningar och vikariat, konkurser och neddragningar. Den här gången har jag själv sagt adjö och aktivt valt en annan arbetsgivare vilket innebär att allt ansvar ligger på mig och inte på någon yttre omständighet. Och det känns bra, faktiskt riktigt bra! Jag vet att jag inte kan vara säker på att jag kommer att trivas med kollegor, chef och arbetsuppgifter på min nya arbetsplats, men det är okej. Oavsett vad som händer kommer jag inte att se tillbaka och ångra mitt beslut, och jag är så glad över att upptäcka att jag inte är rädd för det. Det, mina vänner, är framsteg.

What's right with me

"So, what if, instead of thinking about solving your whole life, you just think about adding additional good things. One at a time. Just let your pile of good things grow."

"This is investment advice, isn't it? You're personal-bank-ing me."
"It's good advice," she said.
He was quiet for a moment. "Eve, do you think it was damaging to grow up without a father?"
"Probably," she said, stealing his biscuit. "Is that what's bothering you?"
"I'm just trying to figure out what's wrong with me."
"Well, stop," she said. "I told you, figure out what's right with you."

(från Attachments av Rainbow Rowell)

Sund och glad...grönsaksspad.?

Precis innan midsommar avslutade jag min tredje tvåveckors-detox. Första gången jag gjorde den var för två år sedan och det var då jag med sorg insåg att vetemjöl och komjölksprodukter tvunget behövde sättas på undantag för min del.

Den gången kändes det som om mina inälvor vände sig ut och in för att äntligen bli av med en massa...ja, skit, som legat och väntat på bättre tider och under tiden minimerat effekten av den näringsrika mat jag ändå fick i mig. Såhär två år efteråt kan jag konstatera att den förkylning som så länge jag kan minnas har dykt upp åtminstone varannan månad har lugnat ner sig ordentligt, och att jag nästan aldrig drar mig för att äta längre för att slippa må dåligt efteråt.

Man lär sig. Förra årets detox sade mig att jag var en bit på väg och och årets detox blev en bekräftelse på att jag faktiskt sköter mig hyfsat bra nuförtiden. Effekten blev inte alls lika omvälvande som första gången och jag väljer att tro att det är för att jag faktiskt inte "toxifierar" mig lika mycket längre. Klapp på axeln för det.

Egentligen skulle man ju kunna bli vegetarian av rent estetiska skäl.
Grönsaker och frukt är ju bra mycket snyggare än kött.

Väldokumenterat framsteg

Alltså, ibland går ju framsteg en förbi just av den anledningen att det är ett framsteg. Något man plötsligt kan göra utan att kräkas av rädsla eller utan att ens försöka undvika hela kräksituationen genom att säga nej.

Som att stå modell på nätet. Ursäkta mig, men HAHAHAHAHA!!! För inte alls länge sedan skulle jag när jag skrattat klart åt det absurda i idén ha blivit stel i lederna och lite kallsvettig bara av tanken. Och om sanningen ska fram försökte jag faktiskt slingra mig lite, men bara lite, och inte för att jag var rädd utan för att jag tänkte att om min kompis verkligen vill sälja uppsydda klänningar borde hon använda en modell som...ja, säljer.

Och så plötsligt står man där i en amatörpose framför sin fejköppenspis och resultatet landar till allmän beskådan på en webbsida som säljer rockabilly-kläder. Har ju inte direkt den där kurviga rockabilly-kroppen, inte indirekt heller, men faktiskt kan jag konstatera att sakernas tillstånd är som de är och inte skämmas för det. Framsteg som sagt, halleluja!

Bild Rasmus Gunnar, från Like a Lady.

Sådärja. Nu ska jag bara ta mod till mig och se på en intervju med yours truly, inspelad och så klart publicerad på webben sedan flera veckor. Men inte riktigt än...

Baby steps

Det är bra att utmana sig själv ibland. Prova nytt, utvidga sin bekvämlighetszon, göra livet större, rikare!

Den här våren har jag på träningssidan testat tre nya saker. Inga jättegrejer men varje gång man ställs inför något man inte vet hur man kommer att klara av tänjs gränserna ut. Först en ny typ av pass på Friskis&Svettis i form av MedelPuls, sedan klättring och igår ytterligare ett nytt pass på Friskis nämligen IntervallFlex.

Kan väl så här efteråt konstatera att det här med IntervallFlex blev en större utmaning fysiskt än mentalt. Jag har sådan träningsvärk idag att jag har jobbigt bara att sätta mig på toaletten...