Självhjälpsboksjunkie

Behövde stuva om i mina bokhyllor för en tid sedan för att det igen blivit lite väl många böcker på lite väl få hyllmetrar. Noterade att de böcker som jag under åren har samlat på mig i självhjälpsboksgenren numera upptar en hel del utrymme. Jag är helt enkelt en självhjälpsboksjunkie. Jag vet att jag inte är ensam, det är lätt att fastna i beroendet. Vissa personer läser biografier om andra människors val och prestationer för att få inspiration, andra läser självhjälpsböcker, it's as easy as that. Tänker inte ens skämmas, tänker istället att det kan vara ett tecken på att jag vill fortsätta utvecklas och det är ju bara bra, eller hur?

Jag skyller på mina föräldrar. De första böckerna om andlighet och självutveckling jag läste plockade jag ju ur deras hyllor. Hyllor som för övrigt, precis som mina, aldrig tycks svälja alla böcker, vilka istället får staplas i högar på pianot, läggas i sängbordet eller klämmas in mellan blomkrukorna på fönsterbrädet.

Den allra första självhjälpsboken kom i min ägo när jag började gymnasiet och jag tycker fortfarande att den är fantastiskt bra. Den borde banne mig delas ut till alla studenter redan första dagen! Den hamnar egentligen i kategorin "studieteknik" och är skriven av en pedagog, Christer Gudmundsson. Den heter Konsten att överleva plugget – en positiv handledning och innehåller framför allt inlärningstips men också en dos positiv psykologi - vilket väl inte uppfanns som forskningsämne förrän typ tio år efter det att boken kom 1990. Den är knallgul och häftad och full med enkla och roliga illlustrationer. Boken inspirerade mig till det för alla obligatoriska föredraget i ämnet psykologi, och det är nog första och enda gången hittills som jag verkligen tyckte om att berätta något inför en grupp. Om positiv psykologi hade funnits som ämne när jag började på universitetet hade jag med stor sannolikhet valt att studera det.

Sedan dess har det blivit många böcker, av vilka jag som tur är för mina hyllor endast äger en del, böcker om självkänsla, hjärnans förmåga till förändring, depressioner, beteendemönster, självläkning och mer. Imorgon börjar semestern och självklart motiverade det en lång stunds botaniserande i bokhandeln och inköpet av en första batch om sex böcker. Med i högen av romaner slank Självkänsla på djupet av Marta Cullberg Weston och Richard Bransons självbiografi Den globale entreprenören...

Frågan är dock, tänk om man spenderar tid och energi på att läsa om självförbättring i onödan, istället för att göra det som egentligen skulle göra skillnad. Den bästa boken i självhjälpsboksgenren är kanske inte alls särskilt tjock. Kanske faktiskt bara ett blad. Kanske bara ordet: Lev!

Förbättra vad?

I flera år har jag ägnat en otrolig massa tid åt självförbättring. Förbättring av självet, alltså. Och varför gör jag det? Är det verkligen mig själv jag inte är nöjd med? Är det inte egentligen livet jag är missnöjd med? Som vanligt söker jag felet hos mig själv eftersom det liksom inte går att skylla på...livet. Jag ser mig omkring och noterar att livet ser annorlunda ut för många andra och då blir slutsatsen att det måste vara mig det är fel på.

Så jag gräver och gräver och letar efter det där felet, och så hittar jag all möjlig skrot - vilket man ju gör när man gräver. Så plockar man upp skiten, en hög i taget, och granskar det i glödlampsljus och försöker förvandla det till guld. It's a dirty job men någon måste ju göra det och den enda som kan är jag själv.

Vad händer då? Jovars, visst förändras man, men jag kan ärligt inte säga om det är allt grävande eller bara åldern som driver utvecklingen. Nej förlåt, nu var jag hård mot mig själv igen. Det är klart att det ger resultat, jag är en riktig trooper! Och det menar jag verkligen, helt utan ironi. Verkligen.

Men livet då, det som jag egentligen ville förbättra, vad händer med det? Frustrerande lite får man väl konstatera. Vilket får mig att undra om allt det här självförbättrandet egentligen bara handlar om att bli tillräckligt bra på självbedrägeri. Livet behöver inte förändras, bara ens inställning till det. Bah!

Tänk om jag hade lagt all den tid och energi jag lagt på självföbättring de senaste åren på livsförbättring istället? Jag vill ju tro att det inte hade gått eftersom den skit som ändå ligger lagrad i mitt väsen är vad som har hindrat mig förr. Hade jag kanske bara slagit mig blå mot ännu fler väggar då eller till och med lyckats förändra mitt liv till det sämre? Inte vet jag men plötsligt känner jag ett stort behov av att dokumentera för att kanske förstå hur det egentligen går.