Center of attention

Den senaste tiden har jag varit borta på diverse konferenser och seminarier minst en natt i veckan, och när jag kommer hem ligger det alltid en driva av post på hallmattan. När jag kom hem i förra veckan hände det ovanliga att jag bland olästa tidningar, räkningar och "erbjudanden" från PostkodLotteriet eller ett eller annat, hittade två brev. Riktiga brev!

Breven var små, utan avsändare och utan porto. Mitt namn stod inte ens på kuverten men det framgick ändå att de var till mig. Jag öppnade det ena och där stod det så här:

Hej. Jag har alltid undrat vem som bor bakom denna dörr. Mina fantasier har spunnit långt men inte rätt. En nyfiken, 11-årig flicka.

Det är skrivet på ett litet anteckningsblock med kulspetspenna och lite rund stil. Typiskt sådär som det förmodligen såg ut i mina dagböcker vid den tiden jag själv var 11 år.

Jag öppnar det andra brevet och där berättar hon om sina fantasier. Om att det i lägenheten finns en massa böcker och att personen som bor där är en enstöring som spelar orgel och tuba.

Enstöring med tuba?! Nå, hon ursäktar sig med att det faktiskt är vilda fantasier och att hon skulle känna sig förlöjligad om det visade sig att hennes fantasier var helt fel.

Jag har ingen aning om vem det här kan vara. Hon har uppenbarligen inte sett mig och jag har då aldrig sett någon 11-åring i närheten. Visst är det roligt att få brev men jag måste säga att det känns väldigt märkligt att upptäcka att man är föremål för någons fantasier, någon som inte ens vet vem man är. Men jag antar att man inte behöver vara rädd för grooming om offret är 36 och förövaren månne en 11-åring... I alla fall vet jag inte riktigt vad jag ska göra med det hela. Kanske tar det slut precis här.

Pippi på tiden

Förra fredagen hamnade jag helt oplanerat hemma framför tv:n. Av alla mina fem kanaler zappade jag in på Skavlan medan jag bläddrade i senaste numret av Sköna hem. Mot slutet av programmet dök Jan Carlzon upp som gäst och han delade med sig av ett visdomsord han fått en gång av en musiker. Jag måste ha tyckt att det var bra för annars borde min teflonpanna till hjärna redan ha glömt bort det. Men det har jag inte, så därför levererar jag det här:

Tiden är inte en fågel som hela tiden flyger framför dig, den är en oxe som tryggt lunkar vid din sida.

Typ så. Ja jäklar vad lätt det är att hela tiden jaga den där jämrans pippin! Har försökt tänka på oxen men kan inte låta bli att känna mig stressad över att den går så långsamt - vi hinner ju inte fram! Men vart då?! Till döden hinner man snart nog ändå, liksom. Mer oxe och mindre fågel får det lov att bli.

Betydelsen

Läste precis på Mindfulnessbloggen om ett experiment vid namn One Thing that Matters. Det är en webbplats där vem som helst kan dela med sig av vad man sjäv tycker är viktigt och dessutom tipsa andra om vad de kan göra för att agera enligt deras egna värderingar. En spännande idé, tycker jag.

Det får mig att tänka på en bok jag läste för någon månad sedan som jag snubblade över i En bok för allas monter på Skolforum, Janne Tellers Intet. Det är en ganska tunn bok som klassas som ungdomsbok men som så många ungdomsböcker är relevant även för en vuxen. Den handlar om vad som händer när en grupp elever i årskurs åtta bestämmer sig för att bevisa för en irriterande klasskamrat som abdikerat från livet, att det faktiskt finns en mening, att det finns något som faktiskt betyder något. De bestämmer sig för att samla betydelsefulla saker på hög i ett nedlagt sågverk och här hamnar under tiden allt mer absurda saker, alla med en betydelse för den person som förlorat den: bl.a. ett par favoritskor, en hamster, hårflätor, en död lillebror och en oskuld. Det hela urartar men kontentan blir att det nog finns en betydelse trots allt.

Jag tänker att det förmodligen ofta är så, att vi inte inser vad som betyder något för oss förrän vi förlorar det. Eller så vet vi, men gör inget åt det. För hur tacksam är man i vardagen över att man har alla sina fingrar kvar, att man har mat i kylen och någon att ringa om det känns ensamt? Det är så otroligt lätt att koncentrera sig på sådant man inte har än att uppskatta det som redan finns i ens liv och som man skulle sakna om det försvann. Vad är det du inte skulle vilja ge upp och lägga på en hög av betydelse?

En komplimang är en komplimang är en...

Jag minns en gång att en kollega dagen efter en fest gav mig en komplimang, han sade att han tyckte att jag var snygg i det jag råkade ha på mig kvällen innan. När jag undrade varför han inte hade sagt något under festen svarade han att han ville att jag skulle förstå att han menade allvar – att det hade känts oseriöst att ge en komplimang efter en lång middags intag av starköl och snaps.

Det där minnet dök upp ikväll, för när jag nästan var hemma passerade jag kvarterets alkisar som stod och pratade vid ett hörn om morgondagens ambitioner och vedermödor. När jag precis gått förbi dem utbrister en av dem:

– Fan vilken snygg tjej som precis gick förbi! Hans kumpaner mumlar något till svar och han fortsätter:
-
– Jag hoppas hon inte tog illa upp.

Man är van vid att ignorera, vid att höra någon skummis helt oprovocerat kalla en för fitta (hände förra veckan) eller göra konstiga utfall, och att det bästa brukar vara att bara fortsätta gå. Men nu vänder jag mig om, lyfter min vattenflaska som det står KRANVATTEN på och hojtar mot den lilla gruppen i mörkret:
– Du ska ha tack för komplimangen!

Han viftar med sin ölburk och ropar tillbaka:
– Det var inte meningen att vara elak.
– Nej, jag blev glad! svarar jag, ler och fortsätter in i min port.

Det var en komplimang, visserligen från en man med dimmiga ögon och dimmigt sinne, och dessutom i mörkret en novemberkväll. Men det var en komplimang, och en komplimang är en komplimang är en komplimang!

Barn av sin tid

Idag hamnade jag i ännu en diskussion om Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Vi läste den i Bokcirkel Rött för några månader sedan men den hänger liksom kvar, mycket på grund av att det är så många i min omgivning som också har läst och reagerat på den, kvinnor som liksom jag har skrattat åt det träffsäkra i bilder och kommentarer.

För egen del var det dock först vid andra läsningen som jag kunde skratta. Första gången tyckte jag att den var deprimerande. I egenskap av självförbättrare vill jag ju tro att jag KAN förändras, att jag kan styra över mig själv om jag bara lär mig tillräckligt om varför jag är den jag är. Det Prins Charles känsla pekar på är tvärtom att vi så mycket är en produkt av vår egen tid att det blir i princip omöjligt att styra över sina känslor ens i de närmaste av våra relationer. Att just dessa relationer är som mest underkastade vår tids sätt att betrakta tvåsamhet.

En kollega sade att när hon hade läst boken så slog hon ihop den och sade till sig själv att "jag behöver inte längre gå i terapi, nu förstår jag precis vad problemet är". Men problemet, det kvarstår.

Vid andra läsningen skrattade jag, det gjorde jag! Favoriten är nog fortfarande det egentligen värsta stycket, det om Whitney Houston och varför hon älskar en man som gör henne så illa. Med en rejäl skopa distans är det ju roligt, mitt i det tragiska. Strömquist undrar varför vi skrattar åt mansgrisar som behandlar kvinnor som objekt i amerikanska sitcoms. Själv undrar jag varför vi skrattar åt Strömquist.