Nej, jag är inte okej!

Jag är ingen risktagare. Det här med att inget är ett misslyckande utan bara tillfällen att lära sig saker har jag oerhört svårt att ta till mig, i synnerhet när det gäller mitt privatliv. Att vara konstruktiv och se det positiva i en oväntad situation är betydligt lättare i arbetet där beslut är mindre känslosmittade. Att styra om en tanke är en sak, att styra om en känsla är som att försöka vända en finlandsfärja i en småbåtshamn.

Under årets sommarsemester har jag hittills tagit flera risker (i betydelsen göra sådant jag inte gjort förut) som fallit ut väldigt väl, men den absolut mest krävande risken ledde till ett misslyckande av rang. Kämpar med att försöka få ut någon annan lärdom av det hela än att jag borde sluta ta risker, och förhoppningsvis kommer mina nyvunna kunskaper snart att slå mig med häpnad. Än så länge smakar det bara illa.

För vad gör man, när man är mer eller mindre fast hos en värd som efter en dags oväntat intensivt uppvaktande plötsligt tvärtom får en att känna sig som en fläck i hans hem och tillvaro? När fly inte är ett alternativ och genomlida dagen inte är något man vill ägna dyrbar semester åt. När klarspråk inte borde krävas i en relation som är två dagar gammal. Låtsas som ingenting? Säga "good morning", "do you want more tea", "leaving for a walk", "yeah I'm okey", "see you!". Kämpa emot impulsen att undra vad JAG gjorde för fel och klappa mig på axeln för att jag tog en risk överhuvudtaget.

Orkar inte med ett till misslyckande på relationstråden just nu så jag har bestämt mig för att känna mig modig istället. Och för att misstro en man utan skor i hallen.

Men usch, så stökigt!

Samtal med Whitney eller Råd till en självdestruktiv katt

Hej kissen, vad fin du är! Här får du min hand. Så len du är i pälsen, som ingen annan katt minsann.

Men vad har du där? Ett sår? Husse säger du är för noga med putsningen. Du vet väl att man måste älska och ta hand om sig själv. För vem ska annars göra det om inte hen som står en närmast? Ta hand om dig och föregå med gott exempel, du vill väl att andra ska älska dig för den du är, inte tycka synd om dig för det du gör?

Så skapar du ett original och kan lättare känna igen dem som vill dig väl, de som känner för dig som du själv gör. Respekt, välvilja och kärlek. Och avslöja dem som bara vill ta och göra dig till en annan, så att du är beredd när de överger dig.

Seså, vill du inte ha mer kel? Du ber ju om det. Om du inte älskar dig själv blir det svårt att låta någon annan göra det. Det blir ovant för dig, obekvämt, obehagligt. Du går. Trots att någon vill dig väl, mer väl än du själv. Det är något av de mest värdefulla i livet, det vill du inte missa.

Jag är här, nu för en stund. Ligg kvar här du, med huvudet mot min arm i solen. Jag ska försöka att inte ge dig mer än du kan ta emot. Men du, ta hand om dig, fina kissen.

Insikt i en bastu

Igår ställde jag mig på löpbandet. Det får nog räknas som en första gång faktiskt för förra gången jag ställde mig på ett löpband hann jag bara springa i 20 sekunder innan det slängde av mig – en upplevelse jag fortfarande har ärr efter.

I alla fall belönade jag mig med ett bastubesök efter löpningen och i bastun träffade jag en kvinna i övre 60-årsåldern. Eller, hon träffade mig, för det stod snabbt klart att hon inte ville ha en samtalspartner utan bara ett öra. Hon gick på om hur mycket bättre allt var i Sverige förr. Att allt som hänt efter 1960-talet har gjort samhället sämre.

Ju mer jag lyssnade desto mer irriterad blev jag. Så oartigt, dels att kräva mitt öra på det där sättet, dels att säga att mitt liv minsann inte kunde vara lika bra som hennes eftersom samhället i hennes mening har gått kräftgång sedan jag föddes! När jag lämnade bastun och kvinnan precis konstaterat att hon ju inte kan säga hur landet ligger till sina barnbarn, kostade jag på mig att på ett så överseende sätt som möjligt säga "det är så mycket som är bättre nu än det var på 60-talet" och sedan snabbt stänga dörren efter mig innan hon fick chans att svara.

Åh vad jag hade velat kunna en massa siffror på hur mycket bättre allt är idag än det var då! För jag är övertygad om att samhället på det stora hela är fantastiskt mycket bättre idag än det var för femtio år sedan. Måste jag inte tro det? Jag har ingen aning om hur mitt liv skulle ha tett sig i min ålder om jag varit född för sjuttio år sedan, åttio år sedan, nittio år sedan. Jag vet bara att jag har ett bra liv nu och att jag är glad över att vara född på 1970-talet, vare sig tidigare eller senare. Jag får väl tacka den otrevliga bastukvinnan för den insikten åtminstone.

Efter bastubesöket gick jag och köpte nya löparskor för utomhusbruk. Löpbandet får klara sig utan mig.

Maktordning upp och ner

Hahahaha!! Det är inte utan att man tycker lite synd om killen, förhoppningsvis är han bara naiv.

The fabulous ways of Internet, läs mer om spektaklet här.

Yrkesval i baktakt

När man inte känner att man har ett kall är ens yrkesval under ständigt ifrågasättande. Visst funkar jag som kommunikatör men hade inte konditor varit ännu bättre? Eller brandingenjör, eller affärsjurist, eller barnmorska?

Bland personer som fascinerar mig återfinns dem som bytt yrkesbana, som han musikläraren som blev journalist och sedan chef för en teknisk förvaltning och nu senast kommunalråd. Ibland behöver väl inte stegen heller vara så långa, ibland räcker det med att använda sina kunskaper i en ny miljö.

Det tänkte jag på när jag var i Visby i förra veckan under politikerveckan och träffade Vattenmannen & Speed. Vattenmannen & Speed är egentligen två musiker med popbakgrund som genom sina alter egon gör riktigt bra TV-program och musik för barn. Det var förmodligen inte vad de drömde om när de någon gång valde linje inför gymnasiet, men tänk vad bra det kan bli i alla fall!

Musiken de skapar är dessutom tillgänglig även för vuxna och jag har nynnat låten "Dykare" sedan den gick i CD-spelaren i bilen på väg hem från Gotland. Lyssna på den på deras webbplats och känn gunget.

Vattenmannen & Speed gör Almedalen 2012.

Att vara en good-enough-er

När jag för något år sedan köpte en ny dator föregicks köpet av flera besök på diverse elektronikkedjor, surfande på nätet och intervjuer av mer datakunniga - helt enkelt ett köpt grovt färgat av beslutsångest. När jag i år däremot köpte en kamera, ett beslut som blott och enbart baserades på ett råd av en vän jag litar på kan mycket om kameror, gick det snabbt och lätt, och jag är fortfarande mer tillfredsställd med kameraköpet än med datorköpet.

I boken Tankar om gläde och vardagslycka av Görel Kristina Näslund får jag en förklaring till varför besluten fick så olika resultat. Boken sammanfattar i väldigt lättillgänglig form en rad av de rön som hittills kommit ur den positiva psykologin och i ett kapitel behandlas maximerare och duger-bra-människor. Eller egentligen handlar kapitlet om att vi människor faktiskt inte mår bra av att ha alltför många alternativ att välja mellan, vilket alla politiker som hakat upp sig på ordet "valfrihet" gärna kunde läsa på lite.

Maximeraren undersöker alla val noga, rådfrågar experter och fattar ett genomtänkt beslut. Duger-bra-människan nöjer sig med att titta på ett mindre urval eller kanske bara med att fråga en kompis. I slutändan leder det här till att maximeraren visserligen fattar ett bättre beslut än duger-bra-människan, men ändå är mindre nöjd än den senare. För hur kan man veta att man har valt det optimala? Och var all den tid och energi man lade ner på beslutet verkligen värt det?

Slutsatsen är att de flesta av oss skulle må bättre av att vara mer av en duger-bra-människa än en maximerare, till exempel genom att medvetet begränsa antalet alternativ och att anta en lite mer avslappnad hållning till de val vi gör i vår vardag. Jag kommer definitivt att hädanefter sträva efter att vara en duger-bra-människa...eller, finns det inget mitt emellan, liksom?

Avslut och framsteg

I fredags gjorde jag min sista dag på min nuvarande arbetsplats efter över sju år. Det har varit en rolig, spännande och lärorik tid men också frustrerande, ledsam och tidvis tung sådan. Kollegorna har varit mina vänner och ibland nästan min familj, de kommer att fattas mig mycket och faktiskt har jag tillräcklig hybris att tro dem när de säger att de kommer att sakna mig med.

En sak som är väldigt speciell med den här förändringen är att det är första gången jag valt att lämna en arbetsplats av egen maskin. Tidigare har det skett på grund av projektanställningar och vikariat, konkurser och neddragningar. Den här gången har jag själv sagt adjö och aktivt valt en annan arbetsgivare vilket innebär att allt ansvar ligger på mig och inte på någon yttre omständighet. Och det känns bra, faktiskt riktigt bra! Jag vet att jag inte kan vara säker på att jag kommer att trivas med kollegor, chef och arbetsuppgifter på min nya arbetsplats, men det är okej. Oavsett vad som händer kommer jag inte att se tillbaka och ångra mitt beslut, och jag är så glad över att upptäcka att jag inte är rädd för det. Det, mina vänner, är framsteg.

What's right with me

"So, what if, instead of thinking about solving your whole life, you just think about adding additional good things. One at a time. Just let your pile of good things grow."

"This is investment advice, isn't it? You're personal-bank-ing me."
"It's good advice," she said.
He was quiet for a moment. "Eve, do you think it was damaging to grow up without a father?"
"Probably," she said, stealing his biscuit. "Is that what's bothering you?"
"I'm just trying to figure out what's wrong with me."
"Well, stop," she said. "I told you, figure out what's right with you."

(från Attachments av Rainbow Rowell)