Ju fler lycksökare desto bättre!

Läser precis boken Lyckofällan av Russ Harris. Precis som i flera andra böcker på området inleds denna med konstaterandet att majoriteten av oss i västvärlden har det väldigt bra, materiellt sett. Faktiskt bättre än vi någonsin har haft det förut. Och ändå, säger man, ändå är vi inte lyckliga, vilket alla självhjälpsböcker och livscoacher utgör bevis för.

Det här resonemanget irriterar mig. Det är väl knappast etablerat att folk var lyckligare förr när de hade mindre, eller?! Harris konstaterar själv i sin bok att synen på människan som en i grunden lycklig varelse är helt fel, lycka är inte och har aldrig varit ett av naturen givet tillstånd. Det är väl också självklart för de flesta idag att materiella värden inte automatiskt leder till mental tillfredsställelse, att vi även om vi drivs av att ha mer, större och bättre vet att det inte gör oss lyckligare även om det kan ge oss tillfredsställelse på kort sikt.

Borde man inte istället se detta som något positivt? Att vi är många idag som har det så pass bra ställt med våra fysiska behov och behov av trygghet, att vi istället kan rikta vår uppmärksamhet på andra saker än att hålla oss vid liv, à la Maslows gamla behovstrappa. Att vi har utrymme för att känna efter hur vi egentligen har det med våra behov av gemenskap och självförverkligande? Med ett sådant resonemang kan det ökande utbudet av självhjälpsverktyg snarare betraktas som något positivt, inte som ett bevis på att folk tenderar att må allt sämre.

Har vi tur lyckas vi lära oss så mycket om hur vi uppfyller våra behov av kärlek, gemenskap och självförverkligande att vi kan börja leta efter svaren på de rent andliga behoven. Då skulle jag vilja säga att vi har kommit så långt som vi kanske behöver för att rädda såväl oss själva som den jämrans lilla planet vi råkar bo på.