– Jag tänker mig att hjärnan är som en hög med spaghetti, säger min mormor. Där de innersta ändarna liksom ligger i mitten och är skyddade och de yttersta ligger längst ut. Det är de där yttersta ändarna som har börjat ta stryk på sistone.
Nuet är det vi lever i, den korta sekund som vi är närvarande. Och varje gång jag tänker på något jag ångrar, någon upplevelse jag helst varit utan, så tänker jag att det ju är tur att det hela tiden går att skapa nytt liv. Från och med nu, just nu.
Men det finns en tid i livet när nuet på något sätt inte läggs till handlingarna på samma sätt som de gjorde förr. När närminnet sviker och halkar bort innan det hinner fastna. Då sitter man där med det som varit, för det är det man minns. Och då gäller det att ha sådant att minnas som man mår bra av, och inte bara sådant man ångrar eller hellre velat slippa.
Jag undrar jag, hur det där med medveten närvaro fungerar när man är närmare 90 år och åldersdemensen börjar ta över. Är nuet kortare då, eller längre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar