Läste Miss Jo:s fina inlägg Kiss me like you wanna be loved och tänkte på en medresenär jag hamnade bredvid på bussen i somras.
Jag var trött och hade sett fram emot att få lyssna på sommarprat, men kvinnan bredvid hade tråkigt och kunde bara komma på att döva väntan och sin saknad efter pojkvännen hon precis kysst adjö genom att prata med mig.
I över en timme förde hon en monolog om bland annat vikten av att säga "jag älskar dig" när man pratar i telefon. Eftersom jag själv har svårt att ens säga "kram" och gärna vill spara de stora orden för att inte vattna ur dem, försökte framföra att det väl är viktigare att visa att man älskar genom sina handlingar än genom att uttala orden. Vid närmare eftertanke insåg jag att jag har hört och sagt dem så sällan i mitt liv att de alltid känts svåra att uttala.
Och där någonstans förlorade jag fajten. Så jag försöker, försöker att berätta för andra vad de betyder för mig. Det är bara att konstatera, det finns förbättringspotential...
måndag 23 september 2013
lördag 21 september 2013
Hjälp till självhjälp
Någon sade till mig att jag borde sluta läsa självhjälpsböcker. Jag vet inte varför. Kanske för att hen tror att personlig utveckling bara är något man sysslar med om man är missnöjd.
För mig kommer intresset för dessa böcker, precis som andra vägar till självkännedom, ur en nyfikenhet på vem jag är och vad jag kan bli. Böckerna kan i sämre tider också fungera som en snuttefilt för vuxna. Trots att de säger ungefär samma sak finns det stunder då man behöver en påminnare. Och bara det att plocka upp en bok och börja läsa är första steget till att komma i rörelse – den absolut bästa medicinen mot nedstämdhet.
Häromdagen berättade en kollega för mig om den kurs i yoga hon har börjat på. Hon närmar sig 60 år och har aldrig provat på något liknande.
"Ledaren säger att man ska andas med magen", säger hon och visar, sittandes vid fikabordet. "Tänk", fortsätter hon och skrattar, "här är man närmare sextio och har inte lärt sig andas riktigt förrän nu!"
Min kollega upplevde sig ha vunnit en insikt, om något jag själv har känt till sedan tonåren. Man lär sig olika, men oavsett när man lär sig har det ett värde. Min mamma har utvecklats mycket mellan 50 och 65 år. Jag är säker på att det hon kommer att fortsätta utvecklas, för jag upplever att hon aldrig varit lika modig som nu. Kanske beror det på de böcker i personlig utveckling som alltid legat i hennes och min pappas bokhögar, kanske inte.
Jag förstår att det inte är självklart för alla att verkligen lära känna sig själv. För det ska erkännas att det ligger något skrämmande i att tvingas svara på de där svåraste frågorna. Det är förmodligen därför det är så vanligt att det tar några gånger i terapistolen innan man inser att terapeuten inte kommer att stå för svaren, utan att det är du själv som måste göra skitjobbet. Vad som helst kan hända när du börjar gräva, gamla monster kan väckas till liv och göra ditt liv ännu svårare än det var från början. Vem vet, kanske slutar det med att du vill byta kön!? Huga. Nej, bäst att sitta still i båten, hoppas att det ordnar sig, att det "går över". Vad det nu är.
När jag äntligen vågade lyssna på mitt eget svar på vad det är som är viktigt för mig i livet var det både en lättnad och en tyngd. Vet man vad man vill är det lättare att ta ut riktningen och vara tydlig gentemot andra. Samtidigt utesluter det alternativen. Att känna sig själv gör kanske inte alltid livet lättare, men du förstår i alla fall varför du reagerar som du gör och kan göra ett medvetna val.
Jag är medveten om att jag hela tiden förändras, och jag vill fortsätta vara nyfiken, vilja expandera och utvidga gränserna för mitt mod. Så jag kommer nog aldrig att sluta självhjälpsböcker, faktiskt hoppas jag att jag inte gör det.
För mig kommer intresset för dessa böcker, precis som andra vägar till självkännedom, ur en nyfikenhet på vem jag är och vad jag kan bli. Böckerna kan i sämre tider också fungera som en snuttefilt för vuxna. Trots att de säger ungefär samma sak finns det stunder då man behöver en påminnare. Och bara det att plocka upp en bok och börja läsa är första steget till att komma i rörelse – den absolut bästa medicinen mot nedstämdhet.
Häromdagen berättade en kollega för mig om den kurs i yoga hon har börjat på. Hon närmar sig 60 år och har aldrig provat på något liknande.
"Ledaren säger att man ska andas med magen", säger hon och visar, sittandes vid fikabordet. "Tänk", fortsätter hon och skrattar, "här är man närmare sextio och har inte lärt sig andas riktigt förrän nu!"
Min kollega upplevde sig ha vunnit en insikt, om något jag själv har känt till sedan tonåren. Man lär sig olika, men oavsett när man lär sig har det ett värde. Min mamma har utvecklats mycket mellan 50 och 65 år. Jag är säker på att det hon kommer att fortsätta utvecklas, för jag upplever att hon aldrig varit lika modig som nu. Kanske beror det på de böcker i personlig utveckling som alltid legat i hennes och min pappas bokhögar, kanske inte.
Jag förstår att det inte är självklart för alla att verkligen lära känna sig själv. För det ska erkännas att det ligger något skrämmande i att tvingas svara på de där svåraste frågorna. Det är förmodligen därför det är så vanligt att det tar några gånger i terapistolen innan man inser att terapeuten inte kommer att stå för svaren, utan att det är du själv som måste göra skitjobbet. Vad som helst kan hända när du börjar gräva, gamla monster kan väckas till liv och göra ditt liv ännu svårare än det var från början. Vem vet, kanske slutar det med att du vill byta kön!? Huga. Nej, bäst att sitta still i båten, hoppas att det ordnar sig, att det "går över". Vad det nu är.
När jag äntligen vågade lyssna på mitt eget svar på vad det är som är viktigt för mig i livet var det både en lättnad och en tyngd. Vet man vad man vill är det lättare att ta ut riktningen och vara tydlig gentemot andra. Samtidigt utesluter det alternativen. Att känna sig själv gör kanske inte alltid livet lättare, men du förstår i alla fall varför du reagerar som du gör och kan göra ett medvetna val.
Jag är medveten om att jag hela tiden förändras, och jag vill fortsätta vara nyfiken, vilja expandera och utvidga gränserna för mitt mod. Så jag kommer nog aldrig att sluta självhjälpsböcker, faktiskt hoppas jag att jag inte gör det.
fredag 28 juni 2013
Du ska inte tro det blir sommar...
Ibland är det väldigt svårt att få häcken ur. Det kan man ju förstå när det gäller sådant som att betala månadens räkningar, vaccinera sig mot TBE eller rensa avloppsbrunnen under badkaret. Men ibland är det svårt att komma igång även med sådant som man faktiskt tycker om att göra. Eller sådant som leder till något man tycker om. Man vill liksom gärna äta kakan utan att baka den.
Problemet med den där kakan är att den är lika ouppnåelig utan bak som flow är utan arbete. Men trots det sitter man gärna och väntar på att bli inspirerad, på att få lust, på att det ska "kännas rätt". Det kan man ju göra, men då blir det inte mycket kaka och inte mycket flow heller.
Den produktive författaren Stephen King ska någon gång ha sagt: "Amatörer sitter och väntar på att bli inspirerade. Vi andra stiger upp och jobbar.".
Så är det nog, och jag är lite rädd för att det inte bara gäller romanförfattande utan livet i stort. Att förverkliga sina drömmar görs ju sällan utan insats, man måste sätta spaden i jorden och fortsätta skyffla, ta både det första och en jädrans massa andra steg och vilka andra floskler du vill. För när man har kommit så långt att man vet vad man vill återstår själva vägen dit och det kan bli flow – men bara om man får häcken ur.
Eller som hjärnforskaren Katarina Gospic sade i sitt sommarprat häromdagen, "För det är ju inte så att världsproblemen kommer lösas för att vi pillar oss i naveln".
Problemet med den där kakan är att den är lika ouppnåelig utan bak som flow är utan arbete. Men trots det sitter man gärna och väntar på att bli inspirerad, på att få lust, på att det ska "kännas rätt". Det kan man ju göra, men då blir det inte mycket kaka och inte mycket flow heller.
Den produktive författaren Stephen King ska någon gång ha sagt: "Amatörer sitter och väntar på att bli inspirerade. Vi andra stiger upp och jobbar.".
Så är det nog, och jag är lite rädd för att det inte bara gäller romanförfattande utan livet i stort. Att förverkliga sina drömmar görs ju sällan utan insats, man måste sätta spaden i jorden och fortsätta skyffla, ta både det första och en jädrans massa andra steg och vilka andra floskler du vill. För när man har kommit så långt att man vet vad man vill återstår själva vägen dit och det kan bli flow – men bara om man får häcken ur.
Eller som hjärnforskaren Katarina Gospic sade i sitt sommarprat häromdagen, "För det är ju inte så att världsproblemen kommer lösas för att vi pillar oss i naveln".
 |
| Och det här resonemanget väljer jag att illustrera med en bild av Amelia Earhart, som måste ha skottat en hel del jord i sina dagar. Ärligen snodd från www.elinkarlsson.com |
onsdag 26 juni 2013
Hjärta utan smärta
Det här med att ha problem med gluten och mjölk är inget kul för någon som älskar bakverk. Det man kan äta ur utbudet på ett vanligt café begränsar sig vanligen till maräng, havreboll och chokladbiskvi. Det är visserligen gott, men det blir lite tråkigt i längden.
Men den som orkar experimentera i köket kan åstadkomma riktigt goda verk vars konsistens är nästan precis som den äkta, eller mer traditionella, varan. Och fina verk också, som den här överraskningen jag fick i midsommar; fantastiska muffins med morötter och quinoamjöl, yummie!!
Men den som orkar experimentera i köket kan åstadkomma riktigt goda verk vars konsistens är nästan precis som den äkta, eller mer traditionella, varan. Och fina verk också, som den här överraskningen jag fick i midsommar; fantastiska muffins med morötter och quinoamjöl, yummie!!
Skeptische
Igår var jag hos "min" massös. Hon lyckades göra min stela, hårda nacke mjuk och fungerande igen. Inte genom att massera utan genom att med min guidning lokalisera den ömmaste punkten och sedan hjälpa mig hitta en position där den felande muskeln är helt avslappnad och börjar släppa igenom blod igen.
Min massös har på senare tid blivit intresserad av örter. Hon går på kurser och föreläsningar, imponeras av kunniga personer, testar sådant som hon tror att hon själv kan må bättre av och rekommenderar det hon märker fungerar. Inte till alla dock. I vissa kretsar möts hennes entusiasm enbart av skepticism. Hon har slutat berätta eftersom hon känner sig nedvärderad, av ord som humbug och ovetenskaplig.
Skepticism är bra, men selektiv skepticism luktar fördomar. Att vara skeptisk till örtmedicin, kinesiologi eller psykodynamisk terapi är helt okej. Men då ska man också vara skeptisk till västerländsk läkekonst och KBT.
Jag märker att jag själv ibland hamnar i situationer där jag känner att jag måste försvara användningen av metoder som inte erbjuds på närmaste vårdcentral eller lasarett. Jag finner det märkligt och störande att det aldrig är tvärtom. En hel del så kallad alternativ medicin är vetenskapligt testad och används i vissa länder av vanliga läkare, annat har utarbetats under hundratals år. Man ska också vara medveten om att inte allt som görs på sjukhusen är resultat av forskning; metoder och mediciner utvecklas ju hela tiden även när de redan används. Senast nu i veckan kom det t.ex. ett pressmeddelande om att man vid cancerbehandling av kvinnors underliv inte alls behöver använda så mycket strålning som man gjort hittills, vilket i många fall orsakat patienter avföringsläckage och livslång smärta. Själv är jag närsynt som få, vilket beror på att man använde för mycket tryck i kuvöserna fram till slutet av 1970-talet. Vad gäller terapier har jag hört sägas att Sverige ligger långt efter andra länder i de metoder som används överlag.
Jag har både lagt mig under kniven och knaprat Kan jang i mina dagar, hoppats på goda effekter och oroat mig för att det ska bli fel. Och tycker att det är synd att man inte pratar mer om individuella skillnader än om patent.
Den teknik som min massös använde kallas för övrigt strain counterstrain och är föremål för flera vetenskapliga artiklar. Men det skiter jag i. Den funkar för mig.
Min massös har på senare tid blivit intresserad av örter. Hon går på kurser och föreläsningar, imponeras av kunniga personer, testar sådant som hon tror att hon själv kan må bättre av och rekommenderar det hon märker fungerar. Inte till alla dock. I vissa kretsar möts hennes entusiasm enbart av skepticism. Hon har slutat berätta eftersom hon känner sig nedvärderad, av ord som humbug och ovetenskaplig.
Skepticism är bra, men selektiv skepticism luktar fördomar. Att vara skeptisk till örtmedicin, kinesiologi eller psykodynamisk terapi är helt okej. Men då ska man också vara skeptisk till västerländsk läkekonst och KBT.
Jag märker att jag själv ibland hamnar i situationer där jag känner att jag måste försvara användningen av metoder som inte erbjuds på närmaste vårdcentral eller lasarett. Jag finner det märkligt och störande att det aldrig är tvärtom. En hel del så kallad alternativ medicin är vetenskapligt testad och används i vissa länder av vanliga läkare, annat har utarbetats under hundratals år. Man ska också vara medveten om att inte allt som görs på sjukhusen är resultat av forskning; metoder och mediciner utvecklas ju hela tiden även när de redan används. Senast nu i veckan kom det t.ex. ett pressmeddelande om att man vid cancerbehandling av kvinnors underliv inte alls behöver använda så mycket strålning som man gjort hittills, vilket i många fall orsakat patienter avföringsläckage och livslång smärta. Själv är jag närsynt som få, vilket beror på att man använde för mycket tryck i kuvöserna fram till slutet av 1970-talet. Vad gäller terapier har jag hört sägas att Sverige ligger långt efter andra länder i de metoder som används överlag.
Jag har både lagt mig under kniven och knaprat Kan jang i mina dagar, hoppats på goda effekter och oroat mig för att det ska bli fel. Och tycker att det är synd att man inte pratar mer om individuella skillnader än om patent.
Den teknik som min massös använde kallas för övrigt strain counterstrain och är föremål för flera vetenskapliga artiklar. Men det skiter jag i. Den funkar för mig.
söndag 9 juni 2013
"Jag vet ju inte vad jag vill!"
För några år sedan försökte träna på att vilja. Jag kände mig rätt lealös och kanske inte som ett offer för omständigheterna men jag märkte att jag mest gjorde saker på impuls från andra och inte från mig själv. Jag hade läst i någon självhjälpsbok att det går att öva upp viljan, och kanske också att lära sig höra den.
Jag övade mig genom att verkligen känna efter vad jag ville äta till lunch. Att inte bara låta andra bestämma även om det var bekvämt och jag egentligen inte brydde mig. Jag tvingade mig själv att verkligen känna efter; är jag ändå inte liiite mer sugen på indiskt än på italienskt idag? Och tycker jag egentligen om kinesiskt när jag verkligen tänker efter? Det här gav mig också träning i att våga uttrycka min vilja för andra, vilket jag länge avstått ifrån eftersom det viktigaste var att få vara tillsammans än att få det precis som jag ville.
Det var faktiskt en ganska bra övning och jag borde ha fortsatt med den. Att veta vad man vill är ofta en fördel eftersom det kan bli en drivkraft. Och så är det bättre än att inse när det är för sent vad man egentligen tycker är viktigt.
Jag tänker på det när jag läser dagens Under strecket i svenskan "Den ständiga förbättringens dunkla mål" av Thomas Steinfeld. Han skriver:
Idag är det inte okej att inte vilja något. Alla valmöjligheter som står öppna är lika mycket en frihet som en stressfaktor. Att bara följa med strömmen utan mål och riktning är inte riktigt okej, och i många fall inte ens möjligt.
I fredags lyssnade jag på en intervju med en 90-årig nobelpristagare i ekonomi, Thomas Schelling. Han fick frågan hur det kom sig att han under sin karriär tagit sig an så disparata saker som kärnvapenbalans, klimatfrågan, människans godhet. Han sade "Jag har aldrig valt, de har kommit till mig." Vissa människor är sådana, jag har träffat flera. De har förts fram av omständigheterna så lyckosamt att det blir svårt att förstå att de inte drivits av något mål. Av en vilja. För oss andra återstår att fortsätta leta. Efter viljan, och ibland kanske också viljan att vilja.
Jag övade mig genom att verkligen känna efter vad jag ville äta till lunch. Att inte bara låta andra bestämma även om det var bekvämt och jag egentligen inte brydde mig. Jag tvingade mig själv att verkligen känna efter; är jag ändå inte liiite mer sugen på indiskt än på italienskt idag? Och tycker jag egentligen om kinesiskt när jag verkligen tänker efter? Det här gav mig också träning i att våga uttrycka min vilja för andra, vilket jag länge avstått ifrån eftersom det viktigaste var att få vara tillsammans än att få det precis som jag ville.
Det var faktiskt en ganska bra övning och jag borde ha fortsatt med den. Att veta vad man vill är ofta en fördel eftersom det kan bli en drivkraft. Och så är det bättre än att inse när det är för sent vad man egentligen tycker är viktigt.
Jag tänker på det när jag läser dagens Under strecket i svenskan "Den ständiga förbättringens dunkla mål" av Thomas Steinfeld. Han skriver:
Grundläggande för självutvecklingstänkandet är föreställningen att det inte räcker med att vilja (som innebär att man vill ha någonting bestämt, en karriär, en älskare, en viktminskning): man måste också vilja vilja. Och man måste vilja bli av med icke-viljan som ingår i varje vilja. Och eftersom en viljande vilja är ett fenomen utan grund och anledning, skapas det hela tiden nya udda väsen, som skall garantera att viljan bakom viljan verkligen finns, men som ingen någonsin varken har sett hört, eller känt: den "skapande människan", den "kreativa potentialen" (Georg Lois), "kraften inuti" (Anthony Robbins) eller "den dagliga förbindelsen med de högre livsförändrande makterna (Phil Stutz/Barry Michels) - en hel hop moderna spöken kallas till liv, den lösgjorda kapitalismens vålnader, som inte drar sig för att uppträda mitt på ljusan dag.Det är väl inte så konstigt att vilja vilja. Många framgångshistorier man läser om, om människor som tycker att de har hamnat rätt, handlar ju om att de har nått sina mål på ett eller annat sätt. Och för att nå målen gäller det att veta vilka de där jämrans målen är. Och för att kunna formulera målen behöver man veta vad man vill. Kanske är det så att i de tider av samhällsutvecklingen där människor inte var fria att vilja något alls utan hade sin levnadsbana utstakad för sig, så var en stor andel människor ganska nöjda med att inte vilja något. För att vilja något var farligt, något som kunde kräva ett brott mot normerna.
Idag är det inte okej att inte vilja något. Alla valmöjligheter som står öppna är lika mycket en frihet som en stressfaktor. Att bara följa med strömmen utan mål och riktning är inte riktigt okej, och i många fall inte ens möjligt.
I fredags lyssnade jag på en intervju med en 90-årig nobelpristagare i ekonomi, Thomas Schelling. Han fick frågan hur det kom sig att han under sin karriär tagit sig an så disparata saker som kärnvapenbalans, klimatfrågan, människans godhet. Han sade "Jag har aldrig valt, de har kommit till mig." Vissa människor är sådana, jag har träffat flera. De har förts fram av omständigheterna så lyckosamt att det blir svårt att förstå att de inte drivits av något mål. Av en vilja. För oss andra återstår att fortsätta leta. Efter viljan, och ibland kanske också viljan att vilja.
söndag 2 juni 2013
Smell the roses
Läser just nu Bodil Jönssons Tio tankar om tid. Det har påmint mig om att känna efter hur jag egentligen har det just nu. När man mår dåligt behöver man liksom inte känna efter, det svarta tränger sig på utan att man behöver leta efter det. Men när man inte mår dåligt, hur mår man då?
Kände efter idag och kom fram till att jag faktiskt mår bra! Det är klart att oron för framtiden finns där, rädslan för att förlora människor jag bryr mig om, jobbstress och besvär med diverse fysiska skavanker. Men jag mår bra! Ska komma ihåg att känna efter oftare och vara glad så länge jag behöver göra just det:-)
Kände efter idag och kom fram till att jag faktiskt mår bra! Det är klart att oron för framtiden finns där, rädslan för att förlora människor jag bryr mig om, jobbstress och besvär med diverse fysiska skavanker. Men jag mår bra! Ska komma ihåg att känna efter oftare och vara glad så länge jag behöver göra just det:-)
 |
| Rosor till fina mormor på hennes 90-årsdag förra veckan. |
 |
| Sommarväder idag på balkongen med mitt egenhändigt gulsprejade balkongbord. |
lördag 1 juni 2013
Favoritprylar
Jag har blivit med iPhone. Det skrämmer mig lite, ägandet av denna pryl. För det har jag ju förstått när jag sett medmänniskor med denna mobil att den är just mer än en mobil. En favoritpryl.
Mina tidigare mobiltelefoner har tappats på marmorgolv i Grekland, närapå trillat ner i en gatubrunn under Tjejmilen, blivit blöta av regn och svett, skavts mot nycklar i fickor och handväskor, trillat i bitar och satts ihop igen. Mobilen har varit ett verktyg som vilket som helst, en hammare eller en kam. När den senaste blev stulen kände jag ingen förlust, bara hur min att göra-lista blev några punkter längre.
Så behandlar man inte en iPhone. Jag blir nervös bara jag plockar upp den av rädsla för att på något sätt fippla sönder den. För att den är snygg, smart och svindyr.
I dagens Svenska Dagbladet stod det om en undersökning av amerikaner med en genomsnittlig förmögenhet av 78 miljoner dollar. Det de hade gemensamt var en oro för att förlora sina pengar och en känsla av ekonomisk otrygghet... Jag vill inte påstå att jag är emot ägande, jag sitter ju trots allt på en bostadsrätt i Stockholm, men visst finns det en feng shui-frihet i det här med att äga så lite som möjligt. Ju mindre man har, desto mindre behöver man vara rädd att förlora.
Nå, nu har jag en iPhone och jag lär vänja mig. För den är ju trots allt just snygg och smart. Och om några veckor kommer den säkert vara lika repig och kantstött som mina tidigare telefoner har varit, trots att den är svindyr. Jag nästan hoppas på det, för då har den inte styrt mig.
Mina tidigare mobiltelefoner har tappats på marmorgolv i Grekland, närapå trillat ner i en gatubrunn under Tjejmilen, blivit blöta av regn och svett, skavts mot nycklar i fickor och handväskor, trillat i bitar och satts ihop igen. Mobilen har varit ett verktyg som vilket som helst, en hammare eller en kam. När den senaste blev stulen kände jag ingen förlust, bara hur min att göra-lista blev några punkter längre.
Så behandlar man inte en iPhone. Jag blir nervös bara jag plockar upp den av rädsla för att på något sätt fippla sönder den. För att den är snygg, smart och svindyr.
I dagens Svenska Dagbladet stod det om en undersökning av amerikaner med en genomsnittlig förmögenhet av 78 miljoner dollar. Det de hade gemensamt var en oro för att förlora sina pengar och en känsla av ekonomisk otrygghet... Jag vill inte påstå att jag är emot ägande, jag sitter ju trots allt på en bostadsrätt i Stockholm, men visst finns det en feng shui-frihet i det här med att äga så lite som möjligt. Ju mindre man har, desto mindre behöver man vara rädd att förlora.
Nå, nu har jag en iPhone och jag lär vänja mig. För den är ju trots allt just snygg och smart. Och om några veckor kommer den säkert vara lika repig och kantstött som mina tidigare telefoner har varit, trots att den är svindyr. Jag nästan hoppas på det, för då har den inte styrt mig.
 |
| Första fotot taget med mobilkameran, ett collage signerat Jan Stenmark från Seriegalleriet på Sankt Paulsgatan. |
söndag 19 maj 2013
Vårrensning
Vårtider är utrensningstider, det verkar om inte annat märkas på återvinningscentralerna enligt krönikören Karin Thunberg på Svenska dagbladet.
Jag har full förståelse, jag är precis likadan. Men utöver garderob och andra skrymslen som kan få sig en duvning så här års är det för mig som vanligt kroppen som står i centrum. De senaste veckorna har jag utsatt mig själv för en leverrensning, en två veckors detox och en portömning. Ut med det gamla, in med det... fräschare!
I Thunbergs anda tänker jag också att det ju är bra med en mental rensning. Det vore ju fantastiskt fint om man som hon föreslår kunde få hysta ut lite skrot ur minnenas katakomber som liksom inte gör någon nytta utan tvärtom bara får en att må lite sämre när de dyker upp till ytan, gammalt som nytt. I avsaknad av den förmågan kan man kanske vända sig till meditation.
För några veckor sedan tipsade en vän mig om en app (vad annars) som fungerar som ett bra stöd för folk som vill komma igång med meditation. Den heter Get some headspace och erbjuder 10 minuters meditation i 10 dagar med en trevlig röst som guidar en från början till slut. Appen innehåller också små animerade filmer som kan hjälpa en att visualisera hur meditation går till.
Get some headspace finns också på webben och vill man fortsätta efter sina gratis tio dagar kan man t.ex. gå vidare med utmaningen 15 minuter i 15 dagar och sedan prenumerera på ytterligare ledda meditationer. Mycket bra idé och mycket pedagogiskt! Dessutom en trevligt utformad tjänst rent grafiskt både i app och på webb. Läs om grundaren i en intervju på DN:s insidan.
Jag har full förståelse, jag är precis likadan. Men utöver garderob och andra skrymslen som kan få sig en duvning så här års är det för mig som vanligt kroppen som står i centrum. De senaste veckorna har jag utsatt mig själv för en leverrensning, en två veckors detox och en portömning. Ut med det gamla, in med det... fräschare!
I Thunbergs anda tänker jag också att det ju är bra med en mental rensning. Det vore ju fantastiskt fint om man som hon föreslår kunde få hysta ut lite skrot ur minnenas katakomber som liksom inte gör någon nytta utan tvärtom bara får en att må lite sämre när de dyker upp till ytan, gammalt som nytt. I avsaknad av den förmågan kan man kanske vända sig till meditation.
För några veckor sedan tipsade en vän mig om en app (vad annars) som fungerar som ett bra stöd för folk som vill komma igång med meditation. Den heter Get some headspace och erbjuder 10 minuters meditation i 10 dagar med en trevlig röst som guidar en från början till slut. Appen innehåller också små animerade filmer som kan hjälpa en att visualisera hur meditation går till.
Get some headspace finns också på webben och vill man fortsätta efter sina gratis tio dagar kan man t.ex. gå vidare med utmaningen 15 minuter i 15 dagar och sedan prenumerera på ytterligare ledda meditationer. Mycket bra idé och mycket pedagogiskt! Dessutom en trevligt utformad tjänst rent grafiskt både i app och på webb. Läs om grundaren i en intervju på DN:s insidan.
Jag har testat 10-dagarstjänsten och tyckte verkligen att den var bra. Den trånga sektorn är som vanligt att få in rutinen. När på dagen ska man få in tio minuters garanterad ostörd tid. Tänkte ett tag att det kanske är lättast att helt enkelt sätta sig på toaletten där man mentalt ändå sällan är någon annanstans än här och nu.
Min vän har fortsatt med 15 dagar och tycker fortfarande att den är bra så det är ett alternativ. Ska bara...
lördag 18 maj 2013
Låtsasvärldar och frierier
I senaste numret av Vi-tidningen finns en artikel av arkeologen Jonathan Lindström. Han skriver om läsupplevelser och om hur hjärnan uppfattar sådana till skillnad från andra upplevelser. Tydligen gör den ingen egentlig skillnad. Jag blir inte förvånad. Det händer ibland att jag mitt i en konversation inser att den erfarenhet jag berättar att en bekant har gjort faktiskt är något jag har läst i en roman...
Jag undrar vad det här gör med vår verklighetsbild. Den enda forskning jag känner till finns på området rör underhållningsvåld på skärm. Man har konstaterat att även barn kan skilja mellan verklighet och fiktion och att överdrivet våld därför inte skulle vara ett problem. Å andra sidan finns det ju tydliga bevis på att det som har dykt upp i porrfilmer har blivit fenomen i verkligheten, så är det då helt orimligt att tänka att år av konsumtion av polisserier på TV och timmar av Grand Theft Auto kan ha ett litet samband med fenomenet unga poliser och livsfarliga biljakter? Vad gäller läsning är det väl ingen som har missat att boken om unge Werthers lidanden på sin tid utlöste en våg av självmord bland unga män som blev så problematisk att man fick förbjuda boken på sina håll. Själv har jag alltid tänkt att det är självklart att vi påverkas av allt vi tar del av, oavsett om det är verklighet eller fiktion, egna upplevelser eller andras. Det är klart att de påverkar min syn på vad som är rimligt och möjligt, i synnerhet om min hjärna inte verkar skilja mellan verklighet och fiktion.
Samtidigt som det är problematiskt är det ju också en fantastisk möjlighet. För mig har ett av värdena med läsning alltid varit att böcker låter mig vidga min erfarenhetsbank genom andra. Jag inbillar mig att jag kan förstå mina medmänniskor bättre genom att få tillfälle att gå in i huvudet på personer som är helt olika mig själv, som man gör när man läser romaner. Självbiografier är säkert också bra men sådana skildrar ju alltid enbart en viss aspekt av en person, och biografier är än knepigare – för hur kan någon någonsin få grepp om en annan människas alla ansikten? Kanske är det den här typen av resonemang som länge gjort att jag känner en typ av samhörighet med andra romanläsare, som liksom bara inte finns med dem som föredrar fackböcker eller inget alls. Det handlar om att dela en viss typ av erfarenhet.
Tidigare i veckan fick jag anledning att fundera på just det där med fiktion versus verklighet. Jag tittade på ett avsnitt av tv-serien Grey's anatomy där en ambulansförare på bombastiskt vis friar till en av läkarna på sjukhuset som serien handlar om. Vi snackar frieri à la musikal med musik och koordinerad dans i grupp.
Jag såg scenen och tänkte att det här är lika långt från verkligheten som slagsmålsscener där hjälten överlever dödsmisshandel upphöjt till fem. Frieri för mig är något högst privat, och utöver märkliga rykten från over-there som talar om frierier på Super Bowl-matcher (som låter lika mycket fiktion som något annat, har aldrig fattat vad Super Bowl är...) har jag aldrig hört talas om någon som har friat inom höravstånd från någon annan än föremålet för frieriet.
Men ack så fel man kan ha. Bara några timmar senare dyker det upp ett frieri i min egen bekantskapskrets i riktiga livet. På Facebook.
Jag undrar vad det här gör med vår verklighetsbild. Den enda forskning jag känner till finns på området rör underhållningsvåld på skärm. Man har konstaterat att även barn kan skilja mellan verklighet och fiktion och att överdrivet våld därför inte skulle vara ett problem. Å andra sidan finns det ju tydliga bevis på att det som har dykt upp i porrfilmer har blivit fenomen i verkligheten, så är det då helt orimligt att tänka att år av konsumtion av polisserier på TV och timmar av Grand Theft Auto kan ha ett litet samband med fenomenet unga poliser och livsfarliga biljakter? Vad gäller läsning är det väl ingen som har missat att boken om unge Werthers lidanden på sin tid utlöste en våg av självmord bland unga män som blev så problematisk att man fick förbjuda boken på sina håll. Själv har jag alltid tänkt att det är självklart att vi påverkas av allt vi tar del av, oavsett om det är verklighet eller fiktion, egna upplevelser eller andras. Det är klart att de påverkar min syn på vad som är rimligt och möjligt, i synnerhet om min hjärna inte verkar skilja mellan verklighet och fiktion.
Samtidigt som det är problematiskt är det ju också en fantastisk möjlighet. För mig har ett av värdena med läsning alltid varit att böcker låter mig vidga min erfarenhetsbank genom andra. Jag inbillar mig att jag kan förstå mina medmänniskor bättre genom att få tillfälle att gå in i huvudet på personer som är helt olika mig själv, som man gör när man läser romaner. Självbiografier är säkert också bra men sådana skildrar ju alltid enbart en viss aspekt av en person, och biografier är än knepigare – för hur kan någon någonsin få grepp om en annan människas alla ansikten? Kanske är det den här typen av resonemang som länge gjort att jag känner en typ av samhörighet med andra romanläsare, som liksom bara inte finns med dem som föredrar fackböcker eller inget alls. Det handlar om att dela en viss typ av erfarenhet.
Tidigare i veckan fick jag anledning att fundera på just det där med fiktion versus verklighet. Jag tittade på ett avsnitt av tv-serien Grey's anatomy där en ambulansförare på bombastiskt vis friar till en av läkarna på sjukhuset som serien handlar om. Vi snackar frieri à la musikal med musik och koordinerad dans i grupp.
Jag såg scenen och tänkte att det här är lika långt från verkligheten som slagsmålsscener där hjälten överlever dödsmisshandel upphöjt till fem. Frieri för mig är något högst privat, och utöver märkliga rykten från over-there som talar om frierier på Super Bowl-matcher (som låter lika mycket fiktion som något annat, har aldrig fattat vad Super Bowl är...) har jag aldrig hört talas om någon som har friat inom höravstånd från någon annan än föremålet för frieriet.
Men ack så fel man kan ha. Bara några timmar senare dyker det upp ett frieri i min egen bekantskapskrets i riktiga livet. På Facebook.
Något dansnummer är det inte fråga om men väl ett väldigt offentligt frieri. Nu får jag väl hoppas att friaren överlämnade den där lappen i riktiga livet och också fick ett svar innan det hamnade på Facebook, men vad vet jag. Och eftersom fiktionen ju får sin näring ur verkligheten lär det säkert dyka upp en roman snart där det faktiska frieriet sker just där, om det inte redan finns en sådan.
Läsning är fantastiskt, underhållning är fantastiskt, men kanske finns det god anledning att fundera över vad för typ av ställföreträdande upplevelser vi matar oss själva med. Är det goda visioner eller dystopier? Oavsett finns det flera goda skäl att anta att de inte bara tillfälligt påverkar vårt humör utan även vårt sätt att se på världen.
onsdag 8 maj 2013
Quantified self – självförbättring in numbers
I sin strävan mot förbättring kan man arbeta på olika sätt. För min egen del handlar det mycket om hälsa, såväl fysisk som mental. Min måttstock är hur jag mår; hur mycket energi jag har, vilket humör jag är på och huruvida jag har ont någonstans.
Min måttstock är alltså ganska oprecis, siffror och värden brukar jag lämna till experterna; läkare, näringsterapeuter och liknande, för jag har märkt att de sällan ger mig rakare besked än min flummiga självskattning.
Men turligen är nu inte alla som jag. Jag har till exempel en vän som är väldigt förtjust i siffror, siffror av alla möjliga slag. Hon kan bli förtjust över "snygga" datum och bli lite irriterad när bemärkelsedagar ser stökiga ut. Hon gillar också "gadgets", olika små manicker som ger henne siffror, och när hon arbetar med sin hälsa gör hon det med hjälp av noggrann dokumentation av just siffror. Hur mycket hon orkar lyfta, hur ofta hon tränar, hur långt hon har gått osv.
Och hon är långt ifrån ensam om denna förtjusning i siffror. Det finns en hel rörelse som ägnar sig åt just detta, att lära känna sig själva med hjälp av siffror. Och tekniken är med dem, det finns manicker för allt möjligt nuförtiden, till och med appar som kan tala om för dig hur mycket djupsömn du egentligen får under en natt. Rörelsen kallas quantified self, eller det mätbara självet, på svenska och tycks ha växt ordentligt under bara de senaste åren. De har en webbplats, Quantified self. Self knowledge through numbers och de arrangerar så kallade meetups där de träffas. Jag ser framför mig hur dessa sifferälskande självförbättrare då entusiastiskt berättar om uppfinnandet av ytterligare nya manicker och om hur man kan använda dem för ökad självkännedom. Vad jag förstår har den här nyfikenheten hittills resulterat i en hel rad uppfinningar, bland annat sådana som kan hjälpa överviktiga att gå ner i vikt utan att hålla rätt på kalorier och underlätta för föräldrar till barn med diabetes att hålla rätt på insulinnivåer.
I egenskap av självförbättrare tycker jag att det här är helt fantastiskt, att nyfikenheten på den egna kroppen och på hur vi mår kan resultera i användbara uppfinningar som hjälper oss i strävan att bli och må bättre! Jag undrar också hur det kan påverka individens förhållande till läkare och vårdinstitutioner i framtiden, när vi som patienter kan få så mycket kunskap om oss själva som tidigare knappt ens var tillgänglig via expertis.
Jag följer detta med spänning och hoppas på att det snart dyker upp någon forskare som kan berätta vad det här innebär, för individen och för samhället.
För ett kort intro till var quantified self är, se den här TED-videon med en av de två personer som satte namn på rörelsen, Gary Wolf.
Min måttstock är alltså ganska oprecis, siffror och värden brukar jag lämna till experterna; läkare, näringsterapeuter och liknande, för jag har märkt att de sällan ger mig rakare besked än min flummiga självskattning.
Men turligen är nu inte alla som jag. Jag har till exempel en vän som är väldigt förtjust i siffror, siffror av alla möjliga slag. Hon kan bli förtjust över "snygga" datum och bli lite irriterad när bemärkelsedagar ser stökiga ut. Hon gillar också "gadgets", olika små manicker som ger henne siffror, och när hon arbetar med sin hälsa gör hon det med hjälp av noggrann dokumentation av just siffror. Hur mycket hon orkar lyfta, hur ofta hon tränar, hur långt hon har gått osv.
Och hon är långt ifrån ensam om denna förtjusning i siffror. Det finns en hel rörelse som ägnar sig åt just detta, att lära känna sig själva med hjälp av siffror. Och tekniken är med dem, det finns manicker för allt möjligt nuförtiden, till och med appar som kan tala om för dig hur mycket djupsömn du egentligen får under en natt. Rörelsen kallas quantified self, eller det mätbara självet, på svenska och tycks ha växt ordentligt under bara de senaste åren. De har en webbplats, Quantified self. Self knowledge through numbers och de arrangerar så kallade meetups där de träffas. Jag ser framför mig hur dessa sifferälskande självförbättrare då entusiastiskt berättar om uppfinnandet av ytterligare nya manicker och om hur man kan använda dem för ökad självkännedom. Vad jag förstår har den här nyfikenheten hittills resulterat i en hel rad uppfinningar, bland annat sådana som kan hjälpa överviktiga att gå ner i vikt utan att hålla rätt på kalorier och underlätta för föräldrar till barn med diabetes att hålla rätt på insulinnivåer.
I egenskap av självförbättrare tycker jag att det här är helt fantastiskt, att nyfikenheten på den egna kroppen och på hur vi mår kan resultera i användbara uppfinningar som hjälper oss i strävan att bli och må bättre! Jag undrar också hur det kan påverka individens förhållande till läkare och vårdinstitutioner i framtiden, när vi som patienter kan få så mycket kunskap om oss själva som tidigare knappt ens var tillgänglig via expertis.
Jag följer detta med spänning och hoppas på att det snart dyker upp någon forskare som kan berätta vad det här innebär, för individen och för samhället.
För ett kort intro till var quantified self är, se den här TED-videon med en av de två personer som satte namn på rörelsen, Gary Wolf.
söndag 5 maj 2013
Vill du se en stjärna...
Var och en är centrum i sitt eget liv. Eller borde i alla fall få vara. För mig innebär det att jag ibland får en känsla av att de människor som omger mig är statister, tunna pappfigurer utan djup. Bland dem måste jag för att slippa vara ensam söka personer som är ämnade att spela andra roller i mitt liv, människor av kött och blod, värme och kyla. Det där letandet kan vara fullkomligt utmattande. Och när de väl är där påbörjas arbetet med att hålla dem kvar, i den där cirkeln av strålkastarljus som utgör centrum i just mitt liv.
Nu vet jag ju att alla andra också spelar huvudroller, bara i andra liv än mitt. Jag påmindes precis om det när jag läste En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, en sons berättelse om sin far. En hel bok om ett liv, och ändå bara en bråkdel av vad ett liv är. Är man inte trött när man börjar läsa den så är man det när man har nått slutet, för faderns liv är en kamp, en flykt, och Anyuru skildrar det så att man själv blir alldeles utpumpad.
Jag försöker behålla den där insikten att alla människor är berättelser när jag i sociala sammanhang letar efter något att säga som kan utvecklas till något mer än kallprat, eftersom det senare får mig att börja gäspa och vilja gå hem. Om jag tänker att alla människor är vandrande böcker blir de mindre skrämmande, och om jag bara lyckas komma på ett sätt att få dem att berätta något av sin historia är kvällen räddad.
Men så ibland blir insikten en börda bara jag försöker ta mig fram på en trottoar. Det blir trångt av alla historier och allt det där köttet och blodet liksom gör luften tyngre, och jag kan känna mig som ett autistiskt barn som bara vill sätta sig i ett hörn och stänga ute världen med alla sina intryck för att det bara blir för mycket, för mycket. Då blir det tvärtom en räddning att gå omkring med allt ljus på bara mig och tänka att allt annat är kulisser.
En som inte verkade tycka att strålkastarljuset var en börda var Zarah Leander. Här med Birgit Nilsson och en boa, och jag kan försäkra att om man har svårt att sätta sig själv i centrum är en boa ett säkert trick.
Nu vet jag ju att alla andra också spelar huvudroller, bara i andra liv än mitt. Jag påmindes precis om det när jag läste En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, en sons berättelse om sin far. En hel bok om ett liv, och ändå bara en bråkdel av vad ett liv är. Är man inte trött när man börjar läsa den så är man det när man har nått slutet, för faderns liv är en kamp, en flykt, och Anyuru skildrar det så att man själv blir alldeles utpumpad.
Jag försöker behålla den där insikten att alla människor är berättelser när jag i sociala sammanhang letar efter något att säga som kan utvecklas till något mer än kallprat, eftersom det senare får mig att börja gäspa och vilja gå hem. Om jag tänker att alla människor är vandrande böcker blir de mindre skrämmande, och om jag bara lyckas komma på ett sätt att få dem att berätta något av sin historia är kvällen räddad.
Men så ibland blir insikten en börda bara jag försöker ta mig fram på en trottoar. Det blir trångt av alla historier och allt det där köttet och blodet liksom gör luften tyngre, och jag kan känna mig som ett autistiskt barn som bara vill sätta sig i ett hörn och stänga ute världen med alla sina intryck för att det bara blir för mycket, för mycket. Då blir det tvärtom en räddning att gå omkring med allt ljus på bara mig och tänka att allt annat är kulisser.
En som inte verkade tycka att strålkastarljuset var en börda var Zarah Leander. Här med Birgit Nilsson och en boa, och jag kan försäkra att om man har svårt att sätta sig själv i centrum är en boa ett säkert trick.
fredag 3 maj 2013
Theme song
Tänker ibland på den gamla TV-serien Ally McBeal som jag följde slaviskt tills den liksom alla serier som inte har vett att sluta på topp ballade ur. Det jag tänker på är hennes fantastiska psykologs råd att skaffa sig en "theme song". En sång att ta till för att få energi och komma ur sina nojor.
Jag har aldrig lyckats fastna så för bara en låt, men kan ibland använda i synnerhet låttexter för att förstärka eller skifta en sinnesstämning. Som en dag häromveckan, som började så här:
Och slutade så här:
Från "I can see clearly now" till "I don't care". Man kan väl säga att det inte var någon tokbra dag, men hey, "thank you for the music".
Jag har aldrig lyckats fastna så för bara en låt, men kan ibland använda i synnerhet låttexter för att förstärka eller skifta en sinnesstämning. Som en dag häromveckan, som började så här:
Och slutade så här:
Från "I can see clearly now" till "I don't care". Man kan väl säga att det inte var någon tokbra dag, men hey, "thank you for the music".
torsdag 2 maj 2013
Vad man gör med sin tid
Jag tittar inte särskilt mycket på TV längre. Min lilla tjock-TV som är ett arvegods i minst tre led. Den står mest på när jag gör något annat. Har tänkt att det är bra, att jag som verkligen kan bli helt absorberad av dumburken, inte är fast i beroendet längre.
Det tänkte jag tills jag blev av med min internetuppkoppling för ett par veckor sedan.
Plötsligt kunde jag inte komma på vad jag skulle göra på kvällarna.
- Undrar om det kommit något nytt avsnitt att streama av.... nä just det.
- Dags att kolla semesterhus i Provence!!...nä just det
- Det där TEDtalk-avsnittet jag skrev upp häromdagen, det skulle man...nä, just det
- Fy sjutton, måste betala räkningarna...nä, just det
Jag har målat naglarna på sistone. Städat lägenheten, lagat mat, planerat för utrensning ur garderoben, läst, ja till och med börjat med meditera-tio-minuter-om-dagen-i-tio-dagar!
Nu har jag nät igen. Halleluja!! Eller? Fastnade direkt i svt:s öppna arkiv där jag hittade gamla (och det känns verkligen SUPERgammalt när man tittar på det) "Ärliga blå ögon".
Skulle tro att det blir mindre av målade naglar igen framöver.
Det tänkte jag tills jag blev av med min internetuppkoppling för ett par veckor sedan.
Plötsligt kunde jag inte komma på vad jag skulle göra på kvällarna.
- Undrar om det kommit något nytt avsnitt att streama av.... nä just det.
- Dags att kolla semesterhus i Provence!!...nä just det
- Det där TEDtalk-avsnittet jag skrev upp häromdagen, det skulle man...nä, just det
- Fy sjutton, måste betala räkningarna...nä, just det
Jag har målat naglarna på sistone. Städat lägenheten, lagat mat, planerat för utrensning ur garderoben, läst, ja till och med börjat med meditera-tio-minuter-om-dagen-i-tio-dagar!
Nu har jag nät igen. Halleluja!! Eller? Fastnade direkt i svt:s öppna arkiv där jag hittade gamla (och det känns verkligen SUPERgammalt när man tittar på det) "Ärliga blå ögon".
Skulle tro att det blir mindre av målade naglar igen framöver.
onsdag 17 april 2013
Ordlek
Fick några visdomsord av en vän idag, tolkade från Kristina Lugn.
"Varför oroa sig i onödan när man kan roa sig i onödan?"
Verkligen.
"Varför oroa sig i onödan när man kan roa sig i onödan?"
Verkligen.
söndag 14 april 2013
Jag skiter väl i vad du känner
Ur Horace Engdahls Cigaretten efteråt:
Jag har efter många terapisessioner och en hel del soulsearching kommit en bit i min förståelse av mig själv och mina reaktioner. Det handlar om reaktioner som är onödigt starka, och för att illustrera "onödigt" menar jag alltså en plötslig förlust av livets mening när någon bakom mig i kön suckar för att jag inte lyckas ta mig genom t-banespärrarna fort nog, eller ett ögonblickligt behov av att helt kapa en lång vänskap efter mottagandet av en lite skarpare formulering i ett mess.
När man väl har nått en insikt får man lätt en lust att berätta för alla i sin omgivning vad problemet är så att man ska slippa utsättas för de där överdrivna reaktionerna i framtiden. Eller kanske mer klassiskt, ta ett allvarligt samtal med sina föräldrar och säga dem ett sanningens ord om hur de förstört ens liv.
Men vem är jag att kräva att alla andra ska anpassa sig till mina ömma punkter, punkter som kan te sig helt irrationella för en annan och definitivt ligga bortom den normala nivå av hänsynstagande som kan förväntas medmänniskor emellan? Det är klart att jag i mina närmaste relationer kan ha nytta av att berätta varför jag reagerar hårt på vissa saker eftersom där ändå finns så många känslor att kryssa mellan, men i övrigt? Nej, jag tycker inte det.
Men, visst vill man veta om man råkar såra någon utan att förstå det, kanske man kan invända. Jovisst. Men om jag t.ex. inte tycker om att höra att jag borde äta mer för att jag omotiverat fått höra det hela mitt liv - är det då rätt av mig att ogilla att personer säger det när jag äter så lite att jag håller på att tyna bort? Och om jag inte tycker om att synas på Internet men har konton i olika sociala nätverk, är det då rätt att ogilla att personer använder dem för att kontakta mig? Det är en sak att ta hänsyn till varandras historia, en annan att ta hänsyn till varandras reaktioner.
Och därför tänker jag alltså inte berätta vilken av mina överkänsliga punkter som triggat det här inlägget.
Det är sant, jag föraktar överkänsligheten. Den är ett val: att låta de andra stålsätta sig, eftersom de är av en billigare sort.Jag läste det här och kände att det slog an. Jag menar inte att det är ett val att vara överkänslig för det kan ha sina orsaker, men det är ett val att tvinga andra att ta hänsyn till den.
Jag har efter många terapisessioner och en hel del soulsearching kommit en bit i min förståelse av mig själv och mina reaktioner. Det handlar om reaktioner som är onödigt starka, och för att illustrera "onödigt" menar jag alltså en plötslig förlust av livets mening när någon bakom mig i kön suckar för att jag inte lyckas ta mig genom t-banespärrarna fort nog, eller ett ögonblickligt behov av att helt kapa en lång vänskap efter mottagandet av en lite skarpare formulering i ett mess.
När man väl har nått en insikt får man lätt en lust att berätta för alla i sin omgivning vad problemet är så att man ska slippa utsättas för de där överdrivna reaktionerna i framtiden. Eller kanske mer klassiskt, ta ett allvarligt samtal med sina föräldrar och säga dem ett sanningens ord om hur de förstört ens liv.
Men vem är jag att kräva att alla andra ska anpassa sig till mina ömma punkter, punkter som kan te sig helt irrationella för en annan och definitivt ligga bortom den normala nivå av hänsynstagande som kan förväntas medmänniskor emellan? Det är klart att jag i mina närmaste relationer kan ha nytta av att berätta varför jag reagerar hårt på vissa saker eftersom där ändå finns så många känslor att kryssa mellan, men i övrigt? Nej, jag tycker inte det.
Men, visst vill man veta om man råkar såra någon utan att förstå det, kanske man kan invända. Jovisst. Men om jag t.ex. inte tycker om att höra att jag borde äta mer för att jag omotiverat fått höra det hela mitt liv - är det då rätt av mig att ogilla att personer säger det när jag äter så lite att jag håller på att tyna bort? Och om jag inte tycker om att synas på Internet men har konton i olika sociala nätverk, är det då rätt att ogilla att personer använder dem för att kontakta mig? Det är en sak att ta hänsyn till varandras historia, en annan att ta hänsyn till varandras reaktioner.
Och därför tänker jag alltså inte berätta vilken av mina överkänsliga punkter som triggat det här inlägget.
onsdag 10 april 2013
MÅR NI BRA?!
Ne... Ja?
M Å R N I B R A A A ! ! ?
JAAA! (För i h-e..)
Alltså det här med träning. Jag går för det mesta på gympapass. Där är ledarna glada och trevliga och skuttar omkring värre än oss motionärer, svettas med oss, sträcker muskler, känner mjölksyran. De lider med oss. Som...Jesus. Typ. (Okej, jag erkänner. Jag har sett hela serien The Bible på svtplay.)
Men ibland går man förbi ett mindre rum som innehåller maskiner. Maskiner och konstiga redskap som lika gärna skulle kunna vara tortyrredskap som något annat. Men vänta... det är ju precis vad det är!
Och medan discomusiken pulserar genom rummet så att basen nästan känns i bröstet – och om man har tur hjälper en att göra den där sista armhävningen, medan man spänner kroppen och undrar när det ska ta slut och om det här verkligen kan vara bra, då kliver ledaren omkring, justerar, visar, men framför allt peppar. Och de peppar med ett MÅR NI BRA?! för att överrösta musiken och kanske också för att liksom förmedla ännu lite energi. Och de som kämpar under vikter, på balansplattor, med rep och golv, de pressar fram ett JAAA! Som slavar som vet vad de måste göra för att inte få piskan, eller bara ägnar sig åt självbedrägeri.
För man mår inte bra. Det gör man inte. Om det är bra träning då river det i lungorna, svider i musklerna och klibbar av svett. Bra mår man först efteråt. I alla fall en stund, innan träningsvärken kommer. Och kommer den inte blir man missnöjd och mår inte bra av det heller.
Nää, ja ba skoja lite:-) För ibland kan jag komma på mig själv med att på gympapassets sista konditionsdel, när man vet att det här är det jobbigaste och snart är det slut, le. Le stort. Känna mig riktigt glad. Och jag vet inte om det är för att jag är nöjd över att ha klarat livhanken ända till slutet, eller om det faktiskt är för att det bara känns BRAAA!!!
M Å R N I B R A A A ! ! ?
JAAA! (För i h-e..)
Alltså det här med träning. Jag går för det mesta på gympapass. Där är ledarna glada och trevliga och skuttar omkring värre än oss motionärer, svettas med oss, sträcker muskler, känner mjölksyran. De lider med oss. Som...Jesus. Typ. (Okej, jag erkänner. Jag har sett hela serien The Bible på svtplay.)
Men ibland går man förbi ett mindre rum som innehåller maskiner. Maskiner och konstiga redskap som lika gärna skulle kunna vara tortyrredskap som något annat. Men vänta... det är ju precis vad det är!
Och medan discomusiken pulserar genom rummet så att basen nästan känns i bröstet – och om man har tur hjälper en att göra den där sista armhävningen, medan man spänner kroppen och undrar när det ska ta slut och om det här verkligen kan vara bra, då kliver ledaren omkring, justerar, visar, men framför allt peppar. Och de peppar med ett MÅR NI BRA?! för att överrösta musiken och kanske också för att liksom förmedla ännu lite energi. Och de som kämpar under vikter, på balansplattor, med rep och golv, de pressar fram ett JAAA! Som slavar som vet vad de måste göra för att inte få piskan, eller bara ägnar sig åt självbedrägeri.
För man mår inte bra. Det gör man inte. Om det är bra träning då river det i lungorna, svider i musklerna och klibbar av svett. Bra mår man först efteråt. I alla fall en stund, innan träningsvärken kommer. Och kommer den inte blir man missnöjd och mår inte bra av det heller.
Nää, ja ba skoja lite:-) För ibland kan jag komma på mig själv med att på gympapassets sista konditionsdel, när man vet att det här är det jobbigaste och snart är det slut, le. Le stort. Känna mig riktigt glad. Och jag vet inte om det är för att jag är nöjd över att ha klarat livhanken ända till slutet, eller om det faktiskt är för att det bara känns BRAAA!!!
fredag 5 april 2013
I am blessed
Snubblade idag över Lisa Ekdahls låt I will be blessed och måste bara i det sammanhanget säga att jag är så glad över att ha fått träffa så många fina människor i mitt liv hittills, och att jag är ännu gladare över att jag vågar kalla flera av dem mina vänner. Ibland när jag tänker på det kan jag inte riktigt fatta det och blir än rörd, än rädd för att ha missförstått något grundläggande. Är högmodig nog att hoppas att denna manna kommer att fortsatta falla från himlarna på just mig.
 |
| En av välsignelserna i mitt liv. Bild från Life in Brunei. På Stureplan. |
torsdag 4 april 2013
I knew it!
Läser Horace Engdahls Cigaretten efteråt. Läser:
Ironi är ett sätt att hantera blyghet, skygghet, rädslan för att bli infångad eller sårad. Men om man inte vill ta några risker, kan man inte vara med och spela. Så länge jaget skyddar sig med ironi, är vägen stängd för Eros. Ironi är att underkänna verkligheten, att inte vilja uppslukas av livet, att inte vilja invaderas. Det är detsamma som att blockera hängivenheten. Då återstår till slut bara det egna högmodet.
Varningar mot ironi kommer alltid för sent. Den som förstår ironi är redan smittad av den.
Tid att njuta
Det här med att påsken är en tid för reflektion över lidande. Låt mig bara konstatera att jag ibland är särskilt glad över att inte vara kristen. För den här påsken har handlat om njutning.
Så, lyckades jag bortse ifrån det lidande det innebar att gå ut på dass i minusgrader, att blunda för livsstress och rädsla för framtida vägval, att strunta i en trilskande nacke och en mage som måste fjäskas för och en allt närmare arbetsvecka?
Ja, det gjorde jag faktiskt. För brasan som värmde upp stugan sprakade så mysigt, solen värmde fram fräknar ur mitt vinterglåmiga fejs och när snön inte knaprade under skidorna uppfyllde isens sång och himlens tystnad alla skrymslen i min hjärna, min nacke fick massage och magen omtänksamt anpassad mat – och helgen var lång, en dag efter en annan och en till. Och om jag haft sinnesnärvaro nog att ta tillvara det jag lärt mig under mina år som självförbättrare hade jag också fått tillfälle att verkligen uppleva tacksamhet. Nu gör jag det i efterhand istället.
 |
| Foto av Björn Marquelli som självklart fotade och åkte skidor samtidigt. |
Så, lyckades jag bortse ifrån det lidande det innebar att gå ut på dass i minusgrader, att blunda för livsstress och rädsla för framtida vägval, att strunta i en trilskande nacke och en mage som måste fjäskas för och en allt närmare arbetsvecka?
Ja, det gjorde jag faktiskt. För brasan som värmde upp stugan sprakade så mysigt, solen värmde fram fräknar ur mitt vinterglåmiga fejs och när snön inte knaprade under skidorna uppfyllde isens sång och himlens tystnad alla skrymslen i min hjärna, min nacke fick massage och magen omtänksamt anpassad mat – och helgen var lång, en dag efter en annan och en till. Och om jag haft sinnesnärvaro nog att ta tillvara det jag lärt mig under mina år som självförbättrare hade jag också fått tillfälle att verkligen uppleva tacksamhet. Nu gör jag det i efterhand istället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)