Vackra färger

”Vilka vackra färger du har på dig.”

En lång äldre man med alldeles vitt lite flygigt hår har precis rest sig upp från t-banesätet för att kliva av vid Gullmarsplan. Men innan han går så säger han precis så.

Och jag sitter där i min gröna jacka och min rosa tröja och min mönstrade scarves, jag sitter där med trötta ögon, tungt huvud och torr hals, jag sitter där och tänker att den där killen på andra sidan gången är snygg men förmodligen tycker att jag ser gammal ut, och jag sitter där och längtar hem, längtar efter att få sova bort mitt dåliga humör.

Jag ler och säger ”Tack skall du ha.” Och han går.

Och jag tänker att det inte finns någon anledning för mig att vara på dåligt humör när en vilt främmande människa orkar ge mig en komplimang. På t-banan, en vardagkväll. Och jag tar mina trötta ögon, mitt tunga huvud och min torra hals och placerar dem på balkongen, med ett par levande ljus att lysa upp höstmörkret med, en fruktsallad och en kopp te. Och så skriver jag det här, för att påminna mig om att det alltid finns en anledning att ta vara på livet, hur liten den än verkar vara.

Go' dag?

Jag prenumererar på Olof Röhlanders nyhetsbrev Veckans pepp som dimper ner i mailen varje måndag morgon. Förra måndagen gav han rådet att inte ta dagen som den kommer och det är verkligen ett bra råd!

Att ta dagen som den kommer känns väldigt bekvämt, det låter liksom semester. ”Äh, jag bara sitter här, och låter dagen skölja över mig!” Problemet är bara att det samtidigt gör en till offer. Inte bara om det händer en massa skit, utan även om det inte händer något överhuvudtaget.

Anhängare av attraktionslagen säger samma sak; att man kan skapa sin egen dag. Inte bara genom det sätt på vilket man möter den men också vad det i sig får för effekt. Självklart händer det sådant ibland som man inte kan styra, men de allra flesta dagar är ju nästan fånigt förutsägbara. Åtminstone för folk som gillar rutiner, som jag. Sådana dagar blir vad man gör dem till. Om så bara genom att gå in i dagen med intentionen att den ska bli bra.

Det skall jag tänka på imorgon, för imorgon fyller jag år. Och skall man nu ändå fylla år kan man ju lika gärna försöka göra det bästa av det!

Pyssel pyssel

Jag tycker om att pyssla hemma! Den senaste veckan har jag tillverkat en lampa till sovrummet och sytt en ny klädsel i grönt till min soffa. Nöjd:-)

Lyckades paja originalkupan i glas med huvudet... Gjorde en ny skärm av ståltråd och tyll jag hade kvar sedan tidigare. Inspirerad av de där lamporna som kostar flera tusen blev det en uppenbar budgetvariant. Men lyser gör den ju!

Min röda soffa har haft vitt överdrag hela sommaren men nu när det börjar bli kallt blev det dags för grön plysch. Gjord av ett felköp gardiner till sovrummet.



Och blommorna från Lillemors trädgård står fortfarande, två veckor senare! Måste vara något slags rekord på hur länge blomor överlever hemma hos mig.



Vill ha!

Hur kommer det sig att när man får frågan "vad vill du ha?" så tänker man direkt på något man inte redan har? Direkt får man ju lätt en känsla av avsaknad! Jag menar, det är ju inte så att man inte vill ha det man redan har!

Jag läste någonstans att det ligger i människans natur (förmodligen var det en melankoliker eller pessimist som skrev det) att sträva efter ett tillstånd av obalans. Om allt är för stilla skulle vi alltså söka efter turbulens för att känna att vi lever. Är det den här mekanismen kanske, av ständig rörelse, som gör att det vi vill ha liksom alltid ligger utanför oss själva och det vi redan kan inkludera i våra liv?

Nä, nästa gång jag får eller ställer mig själv den frågan ska jag verkligen försöka inkludera det som finns i mitt liv, inte bara det jag tycker fattas, innan jag svarar på frågan.

Äppelpäppel

Förra söndagen var jag inbjuden till Lillemor och Ove för att plocka äpplen. De har en fantastiskt fin trädgård med ett helt gäng äppelträd av olika sorter. Jag tog med mig Björn och vi plockade i säkert en timme utan att det syntes ett skvatt på något av träden.

När jag står inför ett sådant överflöd blir jag både tacksamt upprymd och lite stressad. Tacksam för att jag får ta del av det, stressad för att så mycket går till spillo. Man är så otroligt beroende av att det ska finnas mat i butikerna idag och det gör en sårbar. Förr hade förmodligen vartenda äpple varsamt tagits omhand. Nu hamnar de istället ruttnande i en hög där rådjuren kan äta sig vingliga av alkoholen.

En del av de två kassar med äpplen jag fick med mig hem gick i alla fall åt igår. Då var syster Emma på besök och vi lyckades koka både kompott och äppeldricka – och smaska i oss fransk äppelkaka med vaniljvisp, mmmmm!!

En utflykternas tid

Idag gjorde jag som man ska och blev kvar hemma med min förkylning. Tänker att det är av sympati med mina kollegor och ett bra sätt att mota duktighetstendensen. Just idag var det nu inte heller någon jätteförlust att inte kliva ur sängen, det är nämligen höst i ordets sämre betydelse. Det duggregnar, halvblåser och är halvgrått. Lite halvdant överlag.

Men hösten är inte bara en innesittarperiod. Det är egentligen inte särskilt kallt ute och med regnställ hade det förmodligen varit riktigt skönt att gå ut en sväng i skogen. Färger och dofter blir tydligare när det är blött.

Förra året vid precis den här tiden gjorde jag en utflykt till Svindersvik som ligger alldeles nära. Det var riktigt fint och jag tänker nu att den där lusten på utflykter definitivt inte har svikit bara för att sommaren har gett vika. Vackra platser ger alltid energi och inspiration, nya som gamla. Mer sådant!

En stjärt på himlen

Igår kväll låg jag i soffan omgiven av näsdukar, halstabletter, tekoppar och oleum basileum. TV:n var på och precis när jag tänkte att nä nu måste jag gå och lägga mig (klockan var ju trots allt nio..) så började Cecilia Frodes föreställning En stjärt på himlen. En av de många kloka saker hon säger under föreställningen är den här:

Det är omöjligt att förverkliga sig själv och samtidigt vara älskad av alla.

Det här var ju precis vad jag funderade över här i ett tidigare inlägg. Jag tror verkligen att önskan att den omöjliga önskan att vara älskad av alla utgör en anledning till varför det ibland tar emot. I alla fall för mig. När jag strävar efter att "vara mig själv".