A secret revealed

För ett bra tag sedan läste jag boken Hemligheten. Från ögonkast till varaktig relation. Med utgångspunkt i anknytningsteorin – enligt en vän som studerar psykologi tydligen den mest väldokumenterade psykologiska teorin there is – beskriver författarna hur våra tidiga erfarenheter av relationer följer med oss hela livet och återspeglas i alla nya relationer. I synnerhet dem som är ämnade att vara nära, som kärleksrelationen.

Jag tyckte då att den var intressant och kände direkt igen mig i en av de redovisade tre kategorierna. Boken hjälpte mig verkligen att förstå mina reaktioner bättre, liksom min relationshistoria.

Häromveckan upptäckte jag att den också hjälper mig att förstå andra bättre. Jag har i många års tid haft en märklig av och till-relation med en man (ja, faktiskt man, jag är ju inte 20 längre, och inte han heller!), en relation som givit mig intellektuellt positivt utbyte men känslomässigt jävligt dåligt utbyte. Han känner också till anknytningsteorin och vi konstaterade snabbt att vi är av samma skrot och korn. Heureka! Plötsligt trillade en hel drös pusselbitar på plats och hade vi inte råkat vara av just den typen som gärna tar avstånd från andra så hade vi kanske fallit i varandras armar. Istället beklagade vi varandra och våra relationsproblem, och ägnade resten av kvällen åt att dricka vin och utmana varandra i att ärligt använda uttrycket "jag känner" – vilket för typer som oss kräver stort mod och just en viss mängd alkohol.

I vilket fall. Jag rekommenderar den, boken alltså. Jag kan tänka mig att den är väldigt användbar även för dem som lever i en relation. Åtminstone om det är så att inte båda parter är härligt trygga och goa människor som aldrig skulle ens ifrågasätta naturligheten i att bekräfta och bekräftas av sin partner. I så fall är jag avundsjuk och råder er att fortsätta kramas istället för att läsa boken.

Spark i magen

Som jag konstaterade precis i mitt senaste inlägg är ju det här med känslor inget jag har tokpejl på. Jag har därför också alltid beklagat mig över min frånvaro av magkänsla, eller kanske snarare min oförmåga att uppfatta den där magkänslan.

Men ibland kickar det ordentligt, så där så att det bara inte går att missa! Det har hänt mig ett par enstaka gånger i livet och nu senast förra fredagen. Då fick jag nämligen ett erbjudande om nytt jobb. Jag hade visserligen bestämt mig redan innan för, att i den händelse jag skulle få det, då skulle jag ta det. Men det beslutet hade jag fattat på tankemässiga grunder. När de väl ringde och jag fick beskedet var avgörandet självklart. Magen sa ja, och jag med. Det var viktigt eftersom jag tidigare just i jobbsammanhang upplevt det rakt motsatta – att magen skrek nej av all sin kraft och jag till all min arbetslösa lycka också stupade på mållinjen, som den ratade tvåan.

Jag har hört någonstans att man kan lära upp sin lyhördhet för sin egen inre röst, den där som kan hjälpa en att göra val i såväl vardagen som i livet, det stora. Jag har övat och övat de senaste åren, lyssnat och lyssnat trots att det ibland ekat av tystnad inuti. Men det har visat sig att det svåraste inte är att höra, det svåraste är att göra det den säger.

Jogga på stället

För ett par veckor sedan upptäckte jag att jag inte har förändrats ett dugg sedan jag började skriva den här bloggen. Jag är fortfarande lika känslomässigt rubbad som jag var då och allt pekar på att det kommer att fortsätta vara så i evärdlig tid. Más o menos, som jag tror att man säger på spanska. Man kan bli deprimerad för mindre. Jag kan bli deprimerad för mindre.

Som tur är upptäckte jag samtidigt att även om jag inte har förändrat den jag är har jag åtminstone lyckats förändra hur jag hanterar det faktum att jag är som jag är. Så länge jag kan minnas har jag haft närmare till hjärnan än till hjärtat, till tanken snarare än känslan. Det är något slags försvarsmekanism jag har lagt mig till med, eller överlevnadsreflex. Skillnaden är att jag nu har modet att agera utifrån det. Det jag inte klarar av att förmedla eller förstå med ögon och känsla försöker jag ta till mig och kommunicera genom att tala och lyssna. Jag har sagt det förut; klarspråk. Är jag osäker på vad någon känner kan jag säga; "vad känner du?" och när jag själv känner något säger jag; "jag vill hångla". Alltså, om det är det jag känner att jag vill.

I fredags fick jag ett annat tecken på att jag kanske ändå har tagit mig någon liten vart på sistone. Jag träffade en bekant som är känslig för människors energier och hon konstaterade att min energi kändes aningen mjukare nu än när vi sågs i julas. Jag antar att det är bra, hon hade förmodligen inte sagt något annars. Clap if you like this, som attraktionslagsgurun Michael Losier brukar säga. Och jag klappar!

Behov av förändring

De senaste veckorna har varit oroliga. Det kryper i kroppen av vilja till förändring. Nytt jobb, nya relationer, ny vardag, nytt allt. Vad gör jag då? Söker jobb på löpande band? Dejtar varannan dag för att hitta den där nya relationen? Planerar för en flytt?

Nej, jag målar om. Det där med att agera utanför sin bekvämlighetszon är...obekvämt. Lättare då att förändra sådant som man vet att man klarar av utan några större åthävor. En tillfällig fix som inte löser ett enda av mina "problem" men som åtminstone ger mig lite energi och inspiration.

Den här gången är det vardagsrummet som står på tur. Där är vitt vitt vitt och me no like. Leker i Alcros färgsättningsprogram och har målat en klutt på ena väggen. Som vanligt ber jag vänner och familj om smakråd. Och som vanligt dissar alla – ja, ALLA, mitt val. Som tur är vet jag att det jag själv väljer brukar bli bra till slut, så självklart kommer jag testa. Blir det fel är det bara att göra om och göra rätt. Mycket lättare än att hamna på fel jobb eller i fel relation.

Trollsång

Idag har jag sjungit. I kör. Det är nog första gången i vuxen ålder om man inte räknar snapsvisor.

Jag har tänkt ett tag att jag skulle vilja lära känna mig röst bättre, för jag känner att jag som många kvinnor lätt pratar i ett för högt röstläge vilket inte är särskilt bekvämt. Dessutom misstänker jag att man blir mer tagen på allvar om man inte låter halvhysterisk.

För ett par veckor sedan dök en möjlighet upp via Sveriges Informationsförening i form av ett frukostseminarium som jag anmälde mig till. Så klockan nio imorse stod jag i en lokal med full insyn från Kungsträdgården i Stockholm och plockade äpplen och lufsade omkring som ett troll, vevade med armarna och slängde iväg min röst rakt ut i parken – övningar för att försöka hitta ett röstintervall som håller för ett helt rum fullt med folk.

Det var roligt faktiskt. Och, när jag fick vara alt istället för sopran gick det till och med att sjunga. Vill mer!

För övrigt kan det vara bra att veta att det bästa röstläget man kan få, har man när man är glad. Då blir rösten lätt starkare och bär längre.

En av morgonens övningar gick ut på att gå omkring framåtböjd med armarna hängandes mot golvet och sjunga "jag är ett stort, tungt och lufsigt troll".. Tänkte på den här trollpackan av Bauer som jag har hängandes på väggen hemma. Hon ser ju vansinnigt trött ut.

Typiskt

Alltså. Sedan i höstas har jag planerat att gå Restaurangakademiens dessertkurs. Den hålls bara en enda dag per termin och i höstas upptäckte jag den för sent. Spanade in den innan jul men var lite short om cash i och med Cuba-resan. Ville därför vänta till februarilönen så att jag säkert visste att jag hade råd.

Vad händer? Det blir fullt. Och utan mig! Helskotta. Och jag som kom in i ett sådant "go get it"-mode.

Nå, jag får väl försöka lösa dessertmysterierna själv då. Jag vill ju veta varför man ska hälla chokladen i äggsmeten och inte tvärtom, varför det absolut inte går att göra maräng med allra minsta vatten i äggvitan, hur det kommer sig att man kan göra en tokkladdig och fullständigt ofluffig kladdkaka trots att det står bakpulver i receptet, och varför det ibland är så viktigt precis hur mycket man vispar. Kort sagt, allt sådant som kokboksförfattarna aldrig berättar och därmed dömer alla amatördessertmakare till högriskklantar.

Internationella desserter och bakverk står också på studieönskelistan.

Go get it!

För ett par veckor sedan var jag på Antikmässan i Älvsjö och tittade på vackra saker. Ojojoj vad mycket fint det fanns där! Var där i fyra timmar och bara tittade på prylar.

Bland annat fick jag syn på en köksklocka, 50-tal. En typ av klocka jag har letat efter i några år faktiskt. Ändå slog jag inte till direkt när jag fick höra priset, 750 kronor.

Lämnade montern för att fundera på saken, bara för att se när jag vänder mig om att en kvinna travar rakt fram till klockan, pekar och börjar prata med försäljaren.
Jag känner hur jag plötsligt bara MÅSTE ha den där klockan och kutar tillbaka till montern, ställer mig precis bakom kvinnan och försöker med mental kraft få henne att gå därifrån. Hon går. Och jag kastar mig över min klocka. MIN klocka.

Nu sitter den på köksväggen och den passar där hur bra som helst. Och tänk att jag nästan lät den försvinna mellan fingrarna. Trots att jag ju visste vad jag ville ha. Nunca más, säger jag bara. Eller vad det nu kan heta.