Att våga darra är att våga leva

Har på sistone känt att det är något som vill expandera. Inuti, liksom. Någon energi eller något, som bara vill bli större. Och anledningen till att jag vet det är att jag allt oftare känner mig instängd, som om jag knött in mig själv på ett alldeles för litet utrymme. Det känns lite så där som när man har suttit en stund och plockat blåbär, nedhukad med luggen i mossan, och kroppen bara skriker efter att få sträcka på sig.

Jag är en ganska rädd person. Faktiskt rädd för allt möjligt. Ofta helt i onödan, men det spelar ingen roll. För ett par år sedan läste jag en bok som jag verkligen kan rekommendera. Den heter Känn rädslan och våga ändå av Susan Jeffers. Sedan dess har jag åtminstone tidvis ansträngt mig för att göra just det. Att känna rädslan, men skita i den och koncentrera mig på något annat. Eller som Patricia Tudor-Sandahl citerade i sitt vinterprat i P1 som jag lyssnade på i måndags, "att våga darra är att våga leva".

De senaste par veckorna när jag inte varit här på bloggen har jag istället övat på att trotsa min rädsla och utöka min bekvämlighetszon. Jag har gått på en fest där jag knappt kände en kotte - och hade roligt! Jag tog mig ner för slalombackar så branta (i blå pist. blå.) som fick halsen att snöra ihop sig av gråt, jag körde snöskoter för första gången i mitt liv trots att det varit lätt att bara sitta kvar bakpå, och jag tog initiativ till att prata klarspråk med mannen jag dejtar om min livsstress.



Okej, det här är den svarta backen. Men det kändes banne mig såhär! Bild av Björn Marquelli

Nu när jag säger det känner jag att jag är värd en guldstjärna!
Jag känner också att det börjar bli hög tid att omdefiniera min egen bild av mig själv. När jag ser på mig själv ser jag oftast den person jag var för fem år sedan. Jag är inte där idag. Och expansionen fortsätter...

PS. En mycket udda effekt av den här expansionen är att jag plötsligt börjat känna att vitt är helt okej i inredning. Jag som alltid skytt vitt och varit en frekvent besökare i färgaffären, längtar nu plötsligt efter ljus, luft, rymd. VITT. Merklich.

Från bloggen Simplicity