Vill ha vitt

De senaste dagarna har mitt vardagsrum varit nästan vitt. Strippat, så känns det! Det var liksom inte en plan att det skulle bli det. Vitt har aldrig varit någon favoritfärg i mina inredningsprojekt. För mig står vita väggar för sanatorium, kallt och sjukt, typ.

Men så smög det sig in. Väggarna var vita när jag flyttade in och efter att ha målat tre av fyra rum mäktade jag inte med det största. Så började det helt oskyldigt med soffbordet, aka brudkistan där jag förvarar ytterkläder jag inte använder. Den fick redan i våras en vit duk för att helt enkelt synas mindre. Så fick det lilla bordet jag köpte på loppis och har stående vid soffan vit färg i somras. Sedan kände jag att jag var tvungen att göra något åt tv-bänken. Så i höstas målade jag den i vit lackfärg, köpte trälådor att lägga allt småskrafs i och målade också dem vita.

När jag kom hem efter jul var plötsligt den mörkröda soffan som passat så fantastiskt bra i min förra lägenhet alldeles för, ja, röd. Så jag skickade efter ett sofföverdrag som jag svepte över den. Vitt.

I söndags rev jag ner gardinerna som jag hastigt sydde upp för att slippa sanatoriekänslan när jag flyttade in. Mörkt turkos. Kände plötsligt att jag kunde andas lite lättare. Och även om det blev jobbigt tydligt att fönstret ut mot allt det fantastiskt vita på innergården är tokskitigt, blev det bättre.

Sneglar nu på den enda färgklicken som är kvar. Mormors gamla bordslampa som jag räddade undan en tur till Myrorna. Som hon själv har målat om flertalet gånger sedan 1950-talet och jag själv senast målade röd för att matcha soffan. Hm. Hur hamnade jag här?