Beroende

En vän ringde för att tipsa om ett tv-program. Hon låg hemma sjuk och såg på reprisen av nya serien "Jakten på det perfekta livet". Just det avsnittet handlade om relationer, om hur olika de kan börja och om vad som krävs för att det ska funka i längden.

I avsnittet intervjuas en psykolog som säger att ett problem många har som försöker gå in i en relation är krocken mellan självständighet och beroende. Han säger att vi idag uppfostras till att klara oss själva, medan en riktigt nära relation tvärtom handlar om att våga göra sig beroende av någon annan.

Jag har tänkt det förr, men jag tänker också att det ju borde gå att hitta ett läge där man både kan leva i en nära och innerlig relation utan att samtidigt tappa sina egna fötter. Som när man dansar tango och lutar sig mot sin partner men hela tiden måste ha sin egen balans.

När jag var yngre såg jag hur kompisar gick in i den där totalt uppslukande relationen. Kompisen liksom försvann och jag upplevde att paret blev mindre än sina två delar. Jag ville ha det samtidigt som det skrämde mig. Kanske är det också därför jag alltid har haft svårt att verkligen ge mig in i en riktig nära kompisgrupp, jag blir rädd för att tappa mig själv om jag kastar mig in i det med hull och hår.

Men det psykologen berättar känns rimligt och bra. Att vara beroende innebär att kunna luta sig mot någon, att våga tappa balansen. Jag skulle bara önska att det fanns en garanti för att jag kommer att kunna resa mig upp igen om det plötsligt skulle rasa. Men det är väl det som är kruxet. Att det inte finns några garantier.

Jajemen, Audrey Hepburn-wannabe. Men hon dansade nog aldrig med Rosa pantern.

Det här med självkännedom...

Tre  månader, sade du?
Pyttsan!

Fotografiska. Idag.

Vin, vin, vin och så hälsa

I lördags fick jag en gratisbiljett till Mitt kök-mässan i Älvsjö av en väninna. Vi åkte dit och hade bra tajming för vi hann gå ett varv innan det tjockade på alldeles. Men jag vet inte, halva golvytan upptogs av montrar som marknadsförde alkohol, vin för det mesta. Där fanns alla möjliga slags vin, till och med Lasse-Stefanz har tydligen sitt eget. Pust.

 

Som kompensation köpte vi en entrébiljett till Allt för Hälsan som gick i en annan hall. Som tur är, är vi smarta bruttor och tog det direkt när vi kom så att vi sedan kunde glida förbi en femtio meter lång kö som värsta divorna. Sådant är märkligt tillfredsställande! Där dök vi rakt på Vattumannen och fyndade böcker. Det var ett tag sedan jag såg något jag blev sugen på men nu blev det fyra uppbyggliga böcker på ett bräde, ser fram emot att ta tag i dem! 

Men det var svårt att få något grepp om vad hälsa egentligen är när man gick på den där mässan. Det var estetisk kirurgi, det var ekologiska hudvårdsprodukter och massagestavar, det var hudvårdsanalys och meditationskuddar och måltidsersättning. Det mesta kändes liksom så komplicerat. Ska det vara så besvärligt att hålla sig frisk? Saknade Friskis&Svettis och Apoteket.

Kanske är "hälsa" ett för vitt begrepp. Eller så blev det för smalt när maten liksom hade en egen mässa. Älvsjö-besöket avslutades i alla fall med att de två olika mässorna knöts ihop på ett oväntat sätt, vi träffade en talare på hälsomässan som förordar detox ett par gånger om året och dagen till ära var bakis efter en blöt kväll på vin...

Sockerchock

Oj, vad jag mår illa. Jag kommer inte att vara sugen på efterrätt det närmsta halvåret. Eller inte de närmsta tre månaderna i alla fall.

Idag har jag varit på Restaurangakademiens dessertkurs. Jag har sett fram emot den i över ett år eftersom jag två gånger varit för sen med att anmäla mig. Desserter och bakverk fascinerar mig; de är ofta vackra, de bygger på spännande kemiska reaktioner mellan ingredienser och liksom mat i övrigt är de ofta geografiskt och kulturellt betingade. Det betyder inte att jag lagar desserter själv, det händer kanske tre gånger om året. Men jag tänkte att om jag går en kurs och lär mig grunderna i hur de vanligaste ingredienserna beter sig så kanske jag kan svänga ihop en juste mördeg och en krispig maräng om jag nu väl vill det.

Den här kursen visade sig vara alldeles för avancerad för mig. Avancerad på nivån att man ska veta hur man hanterar ett gelatinblad och känna när en kompott behöver mer pektin. Vi var dryga tjugo personer som sprang omkring som skållade råttor för att svänga ihop sjutton olika efterrätter. Det man lärde sig var att göra misstag, för endast då fick man en förklaring som gjorde att man förstod hur det var tänkt att fungera. Läraren, konditorn Daniel Roos som nyligen vann OS tillsammans med kocklandslaget, var uppenbart tokkunnig och allt man frågade förklarade han bra. Men, det hade varit lättare om jag fått reda på att vit choklad bara kan smältas i upp till ca 45 grader för att den inte ska skära sig INNAN jag skurit två omgångar... Just sayin'.

Efter 5–6 timmars producerande, för det var så det kändes, producerande – inte lagande, var det dags att smaka. Sjutton desserter. Tänk efter nu. Har jag någonsin ens SETT sjutton olika desserter samtidigt i samma rum förut? Jag som inte ens bör äta mejeriprodukter mådde illa redan efter den fjärde och jag tror jag gav upp efter den nionde. Och då snackar jag ändå smaka, inte faktiskt äta upp.

I alla fall. Det var en rolig dag och jag är helt slut. Mitt hår luktar mandelmjöl och pistagenötter, min ena arm är rödfärgad av körsbärskompott och var jag går lämnar jag små pustar av kolaspaghetti, yoghurtmaräng och glass med limezest efter mig. Det var bara synd att jag inte tänkte på att ta med mig kameran, men det fick bli lite dokumentation med mobilen.

 

  

Pow!

Efter drygt tio år med Friskis&Svettis har jag vågat mig på att byta till en annan träningskedja, SportLife. Har haft träningskort i en månad och försöker testa flera pass för att hitta något som funkar. Absolut roligast hittills är BODYCOMBAT!

Alltså, det låter ju helt brutalt. Ser man bara ordet undrar man om det verkligen kan vara bra. Det skulle lika gärna kunna handla om självskadebeteende som om ett träningspass. Efter att ha testat det två gånger är jag faktiskt inte helt säker på om det egentligen föreligger någon motsats där. Ena gången höll jag på att sparka en medtränare i huvudet (tack vare min perfekt höga 90-graders-kick så klart) och andra gången var jag nära att knocka mig själv rakt i ansiktet med en krokig höger.

Kolla, visst är det snyggt! Noterade dock idag att jag själv mer ser ut som Mowgli i Disney-versionen när han med löjligt små knytnävar försöker ge sig på Baloo...

Men, jag hoppas det tar sig. Jag har ju humor. Som tur är. Och så gillar jag E-type vilket också är en fördel i sammanhanget.

You've got mail

Fick ett mail i veckan, nyhetsbrev från Susan Jeffers. Jag gillar egentligen inte att få nyhetsbrev till min privata mail men Susan Jeffers kommer med föredömligt långa mellanrum. Hennes bok "Känn rädslan och våga ändå" var en av de första självhjälpsböcker jag läste och jag har bläddrat i den många gånger sedan dess. (Har nämnt den förr.) Inser nu att jag måste ha lånat ut den vid något tillfälle – bästa sättet att bli av med böcker och rensa i bokhyllorna.

Min första reaktion nu var att själva titeln på hennes bok "känn rädslan och våga ändå" inte gav mig alls lika mycket obehag som den gjorde förut. Förr kröp det i kroppen av ovilja bara jag såg den, för jag ville ju inte. Det är skitjobbigt att vara rädd. Det är som att frysa, lika obehagligt och något jag i största mån vill undvika (varför jag precis investerat i sidenmamelucker). Jag är fortfarande rädd men nu kan jag i alla fall bedöma riskerna innan jag fullständigt backar ur. Och ibland kommer jag fram till att jag riskerar mer genom att inte våga än att våga. 

En av de saker hon, liksom många andra i branschen, uppmuntrar är tacksamhetsövningar. Att till exempel varje dag försöka skriva 50 saker jag är tacksam för. 50 saker är ju SKITMYCKET! Fast grejen är att efter ett par dagars övning kommer man ganska lätt upp i tjugo bara sådär. Det handlar om att träna upp sin förmåga att lägga märke till alla de saker som faktiskt är bra. "Tack för att t-banan går i tid. Tack för att det luktar så gott från bageriet på väg till jobbet. Tack för att strumpbyxorna höll trots att jag slet i dem med trasiga naglar. Tack för att min kollega hjälpte mig med en krånglig uppgift. Tack för en god lunch."

Jag vet att jag har mycket att vara tacksam för, det känns bara fånigt ibland att aktivt påminna mig om det. Och ärligt talat är det som om det kvittar när jag tycker att jag har allt utom det jag tycker att jag vill ha allra mest. Men jag antar att det fortfarande går att längta även om man är tacksam på vägen. Så, tack då. Tack så jävla mycket!

Jättetacksam, sommaren 2010, efter att ha gått till Louvren den enda dag i veckan det var stängt och istället i museishoppen - som så klart var öppen - ha hittat en gobeläng som kostade mig hela reskassan. Men det sket jag i. Jag var så tacksam över att jag hade hittat den och hade råd att köpa den. Just nu är jag tacksam över att jag snart ska till Paris igen! Men den här gången kommer jag hålla mig långt ifrån museishoppen.

Paus

Ibland behöver man bara en paus.

I fredags var det så. Det var som om jag gick omkring med en känslomässig baksmälla efter två veckors tumult såväl i arbetet som privat. Och en paus var precis vad jag fick.

Två dygn i en stuga vid havet. Med tre oerhört sympatiska personer jag inte umgås med till vardags. Två dygn med god mat, promenader i solen, ögon som stirrar sig blå mot hav och himmel, läsning av alla DN:s delar, glitter i frosten, duster i frågespel och samtal. Massor av samtal. Om allt utom jobb och vardag. En riktig paus.

 

Brevväxling med en bautasten

Vad har du gjort? VAD HAR DU GJORT!? Här har jag kämpat, med all min grå tyngd och storlek, för att skydda dig. Skydda dig mot allt och alla därute som sårar eller hotar din självständighet. Ensam är inte stark. Nej, ensam är starkast!

Det kommer att sluta illa det här. Och du vet det redan själv, det är därför du vill kräkas. Jag känner dig så väl, du lilla. Men jag står kvar och kommer att göra det också när det går utför. Jag kommer att stå på din väg som jag alltid har gjort för att hindra dig att gå rakt i faran. Det är för ditt eget bästa. Det vet du ju.

/Bautastenen
--------------

Kära Bautastenen,

Tack för att du vill mitt bästa och för att du alltid försökt skydda mig. Jag vet att du kommer att finnas där och det är okej. Men livet är risker och några har jag faktiskt klarat av.

Och ja, jag mår illa, för vissa risker är så stora att det svindlar. Men ibland mår man mer illa av att inte ta en risk än av att ta den. Även om det skulle gå åt helvete. Så det så.

Reality check

Ibland när man är osäker på vem man är kan man fråga någon annan. Till exempel ett par vänner som av 66 olika egenskaper plockade ut 18 som de tyckte bäst beskrev mig.

Filosoferande
Glad
Pratglad
Initiativrik
Självständig
Rationell
Analytisk
Diplomatisk
Empatisk
Generös
Spontan
Livsnjutare
Lojal
Strukturerad
Snabbtänkt
Intelligent
Spirituell
Kreativ

Det är roligt att de kryssar i "spontan" för det är faktiskt något jag har jobbat med att vara. Men gladast är jag nog över krysset för "livsnjutare"!

Jag närmar mig examen

Idag när jag gick från jobbet var jag så himla glad! Trött i huvudet efter tredje veckan på en ny arbetsplats med allt vad det innebär, men glad för att jag varje dag känner att jag trivs där. Glad för att jag hade en fin kväll igår och glad för att jag var på väg till Folkbaren för AW med två vänner.

Då händer det som aldrig händer. Eller snarare det som enbart händer just när jag känner mig så där glad, lätt och fri. Jag springer på Mr No. Det är så märkligt men det har nästan blivit en naturlag. Det är som om jag varje gång jag känner att jag har flow i livet – och det är dessvärre inte särskilt ofta – så är det som om Universum tänker:

"Är hon verkligen så glad som hon ser ut? Är hon verkligen så känslomässigt stabil som hon tror att hon är? Vi ser om hon klarar av den här frestelsen!"

Och det gör jag inte. För varje gång jag träffar honom drar han mig till sig som en magnet, och det enda jag vill är att höra vad han har att säga, stå riktigt nära och aldrig lämna honom igen. Och varje gång jag gör just det går det käpprätt åt helvete. Verkligen. Åt helvete. Förra gången det hände konstaterade vi till och med båda två i ett extremt sällsynt ögonblick av absolut ärlighet, att vi har alldeles för lika känslomässiga problem för att någonsin kunna fungera ihop som ett par.

Men ändå. Som Carola sjunger. En jävla främling. Trots att vi har känt varandra nu i över sex år. Men nej, banne mig. Den här gången, NEJ! Trots att det suger lite i magen av längtan och jag självklart direkt hittade en anledning till varför det vore bra för mig att prata med honom om en jobbgrej, ska jag INTE återuppta kontakt igen. INTE. Den här gången Universum, ska jag visa dig att jag kan styra mitt flow i rätt riktning, och jag förväntar mig att bli rikligen belönad!

Försvarstal för introverta

Blev kvar för länge på jobbet idag. Jag satt ensam på mitt rum och redigerade en text och plötsligt var klockan tjugo i sju. Och jag som skulle gått klockan fem och spontanshoppat något på H&M! Det där händer bara när jag är själv, att tiden plötsligt försvinner för att jag går så upp i någonting.

I morse läste jag i Svenska Dagbladet om Susan Cain och hennes bok om introverta och extroverta. Om att extroverta är som mest kreativa när de är tillsammans med andra, medan introverta får sina bästa idéer när de får sitta själva och tänka tyst.

Surfade in på Ted.com och lyssnade på hennes presentation. Hon berättar att när hon var liten umgicks hennes familj genom att sitta i samma rum och läsa. Oj, vad jag känner igen mig i det! Inte undra på att det var jobbigt att ställa om när man kom upp i åren och insåg att ens värde bland andra människor på något sätt utgick ifrån hur social man var. Om man inte var extrovert så fanns man liksom inte. Till och med "turforskningen" visar ju att utåtriktade människor har större möjligheter att lyckas i vårt samhälle för att vi är så beroende av att hela tiden göra ett gott intryck på ett konstant flöde av nya människor – för att få jobb, bostad, kärlek.

Blev lite trött. Även om det väl också är lite skönt att få höra ett försvarstal för introverta.



Här hemma är det bara köksklockan som hörs. Annars är här tyst, som vanligt. Tyst och skönt:-)

Hemma blått

Målade vardagsrummet blått i våras och nu efter några månader känner jag mig fortfarande nöjd! Återstår att se hur det blir när det är dags att "hösta" med mörkgrönt sofföverdrag, ny matta och kanske annat tyg på sittpuffen...

Spisen blir fin mot det blå! Gobelängen trivs också okej även om det strängare vita nog passade lite bättre till den.

Böcker, böcker, böcker. Färgkoordinerat för ett lugnare intryck - men desto mindre lugn blir jag när jag ska försöka hitta något... Det lär väl bli bokstavsordning så småningom.

Fina knyppelflickan som farmor gjorde till en födelsedag för flera år sedan har fått hem i en ram.

Böcker, som sagt. Alla får inte plats i hyllan...

Fåglar!! Köpta på Fjärilshuset. Spanar på fåglarna i gardinerna.

Den extremt obekväma puffen som mäklaren lämnade kvar efter visningen har blivit rosa och fått sällskap av min babyfilt som mamma hittade i senaste rensningsprojektet.

Det är väldigt mycket kanter i det här rummet så fåglarna har fått sällskap av en rund lampa
som försök till mer organiska inslag.

Löprundan från helvetet

Okej, det var väl lite att ta i, men kul var det inte – och allt hade gått bättre om jag bara vågat lita lite mer på mig själv.

Med Tjejmilen bara en vecka bort lade jag igår upp en löptur som kunde varieras mellan sju och tolv kilometer beroende på hur det kändes i kroppen. Höftböjarna har trilskat hela sommaren och jag ville testa hur långt det gick att springa utan att de gav mig problem.

Jag gav mig iväg i långsam takt, det var härligt springväder och allt kändes fint så efter första 3,5 km bestämde jag mig för att våga mig på den längre rundan. Det finns massor med fina spår i Nackareservatet och jag är väldigt tacksam över att de finns. MEN. Där är löprundor uppmärkta med Hellasgården, Björkhagen, Gå- och löpkliniken och Sörmlandsleden, det är prickar och streck och fyrkanter och Musse Pigg, i rött, grönt, gult, vitt och blått! Med uselt lokalsinne litar jag blint på vad andra säger till mig om vart jag ska och jag följer slaviskt alla tecken. Så också igår, med resultatet att jag aldrig höll på att komma hem.

När jag insett att jag sprungit fel en tredje gång och istället för att lyssna till mitt egna sunda förnuft försökt följa markeringarna, gav jag upp. Höftböjarna ömmade och utan mål i sikte var det svårt att motivera sig att fortsätta. Gick i två kilometer innan jag till slut lyckades hitta kända marker och kunde jogga tillbaka hem de sista 3,5 kilometrarna. Kom hem efter två timmar med höftböjare som gjorde så ont att jag knappt kom uppför trappen till lägenheten, och dessutom med outrättat ärende. Utan klocka eller GPS eller någon annan av alla teknikprylar folk verkar ha med sig på sina löprundor nuförtiden, har jag fortfarande ingen aning om hur långt jag kunde springa innan kroppen började trilska.

Så var det med det. Jag kan inte vara säker på att det hade gått så mycket bättre om jag gått på eget minne, men ibland kanske man kommer snabbare fram till målet om man ifrågasätter en vägvisare.

Öva öva

Häromdagen stressade jag från jobbet för att komma hem i tid till ett besök av en kompis. Vi hade bestämt en vecka tidigare att vi skulle ut och jogga som förberedelse för Tjejmilen som vi bokade in oss på innan sommaren.

När jag sitter på tunnelbanan ringer hon och säger att hon förresten inte kan komma för att hon varit på ett läkarbesök på eftermiddagen och att hon inte heller kan springa Tjejmilen eftersom hon och hennes man precis spontanbokat en weekendresa till Rom just den helgen.

Varför skriver jag nu det här? Jo, för att om det här hade hänt mig för ett par år sedan hade telefonsamtalet resulterat i ett hugg i magen, en gråtattack och en överväldigande känsla av att bli ratad och övergiven. Det hade blivit ett alltför tydligt bevis på att jag inte är prioriterad och slutsatsen hade varit att mitt värde är noll.

Det var inte kul den här dagen heller, men hugget i magen kom aldrig, och istället för att bli ledsen kunde jag tycka att det var lite dålig stil av henne att göra som hon gjorde. Och så drog jag på mig springkläderna, joggade till en kompis i sjöstan där jag belönades med att inkluderas i en familjemiddag, som med två glas cava visserligen gjorde det tyngre att ta sig hem, men värmde hjärtat desto mer.

Jag hade så klart helst sluppit hamna i den där situationen, men nu när jag gjorde det är jag glad att den gav mig bevis på att jag faktiskt är starkare idag än jag var förr!

Två veckor kvar!

Tumme ner för solskenshistorier

Har inte hunnit med så många sommarprat på P1 i sommar men har försökt lyssna i efterhand på de förträffliga MP3-filerna. Redan efter att ha avverkat första tiotalet blev det tydligt varför jag gillade vissa av dem mer och andra mindre. Sommarpratare som bara pratar om hur de lyckats fick lägre betyg, sommarpratare som pratade om hur de övervunnit svårigheter men inte underlät om att prata om hur jävligt det var, fick högre betyg.

Den senaste veckan har jag förstått att jag inte är ensam om den här betygsskalan. Först var det någon som beklagade sig över att det varit lite väl många framgångsrika affärsmän/kvinnor som fått lufta sina erfarenheter i sommar, med beskrivningar av sina liv som bara gör det nästan smärtsamt tydligt hur livspusslen lägger sig lättare för vissa än för andra. Näst var det någon som kommenterade Jenny Jägerfelds program med att lite avundsjukt konstatera att det Jägerfeld hunnit med innan hon i ung ålder fick reumatism minsann var mer än många hinner göra på dubbla tiden. Sist hamnade jag i en diskussion om Klara Zimmergrens sommarprat som alla enades om var bra, men som ändå irriterade någon för att ha presenterat ett lyckligt slut – var det verkligen nödvändigt?

Vad är det då som gör att det känns mer givande att lyssna på hur David Hellenius hypokondri tog över hans vardag i sådan utsträckning att det till slut urartade till en bajskorv i en skrivbordslåda än på hur Christina Lampe-Önneruds man med sekunders betänketid stöttar sin frus karriär genom att flytta till andra sidan jorden eller ger upp familjens ekonomisk trygghet för att hon ska få testa en affärsidé?

Själv vill jag tro på att allt ska ordna sig, men jag vill också veta att det går att leva även om det inte gör det. Att det ibland inte går att ro iland ett företag hur mycket man än jobbar, att det ibland inte blir några barn hur många IVF-behandlingar och adoptionsansökningar man än gör, att det ibland bara är så att det där lyckliga slutet man vill ha aldrig kommer. Då är det betryggande att se att det finns alternativ. Människor som går före och bevisar att det är värt att leva i alla fall.

Rackarns blåmärken

När jag för flera år sedan fattade beslutet att börja gå i terapi trodde jag att min terapeut skulle lösa mina problem. Gärna allihop. Jag förstod att jag skulle gråta mycket och tänkte att det nog ändå kunde vara värt lite rinnande smink att få hjälp.

Det tog ett tag för mig att upptäcka att gråten inte var en fiende utan min bästa vän. Och att det ju inte var gråten i sig som var jobbig, utan den smärta som orsakade den. Ännu längre tid tog det att inse att den där terapeuten aldrig skulle lösa ett enda av mina problem. Och det var inte förrän efter jag blev arg på honom för det som jag till slut förstod vad hela poängen var.

När jag slutade gå i terapi, blev utexaminerad med frikort att klara mig på egen hand, då var det som att bli puttad ut i ljuset med alla problem formade som blåmärken på min kropp. Blåmärkena hade varit där hela tiden, det terapin hjälpt mig med var att identifera var de satt. Så att jag i alla fall visste vad det var som gjorde ont.

För de gör ont de där blåmärkena, fortfarande. För varje gång jag vågar leva riskerar jag en törn. Och det är en ännu senare insikt, att det tyvärr inte räcker att veta var de sitter för att de ska försvinna.

Skit också.

Satt på prov

I lördags gifte sig min kusin. Vigseln var tokrörande som vigslar alltid är och jag är glad att jag varit på så många bröllop nu att jag kom ihåg näsdukar. Det visade sig rädda både mitt eget och brudens smink.

Hela bröllopet var väldigt fint och trevligt, med nya bekantskaper och gamla, fantastiskt god mat, vackra kläder, vackert väder och glada människor.

Men. Eller nej, OCH (en riktigt bra ordvalsteknik jag försöker hålla i minnet). Under middagen fick jag efter sommarens debacle i England ett nytt tillfälle att testa självkänsla och förmåga att hålla humöret uppe när min bordskamrat till vänster, en tjugoårig göteborgare, utan att ens titta på mig plötsligt deklarerade att han inte ville prata med mig.

 I en sådan situation tänker jag mig att det finns två typer av personer. Det finns den typen som tänker "vad är det för fel på honom?" och så finns den typen som tänker "vad är det för fel på mig?". Jag tillhör självklart den senare typen, annars skulle det här blogginlägget aldrig ha skrivits.

Såhär i efterhand känner jag mig rätt nöjd. Med en hel arsenal av självhjälpstips i ryggen klarade mig faktiskt undan utan naggad självkänsla, utan den där direkta och heta skamelden inuti och utan men på resten av kvällen. Det betyder inte att jag inte analyserade men jag ältade inte och jag kände mig inte förminskad.

En klapp på axeln för det, tjohoo! Sedan kan det ju tyckas lite beklämmande att jag såhär två dygn efteråt skriver ett blogginlägg om det, men det är en annan femma tänker jag.

Fiiiina!

It's a new dawn

Jaha då var det dags att sätta klockan på halv sju igen. Sommarens sista semesterdag har snart nått sin ände och det bara stretar i kroppen av ovilja och ovana vid tanken på kontorsarbete.

Men, efter 18 års studier sitter läsåret i ryggmärgen och höstens början känns liksom mer som en nystart än nyåret. Även om jag inte tänker lämna sommaren bakom mig än bara för att semestern tar slut så blir jobbstarten lite som första dagen på en ny termin. Pennskrin, ryggsäck, nya rutiner. Och förväntningar. Förväntningar!!

Den här hösten är det mer så än på länge eftersom jag imorgon börjar på ett nytt jobb. Det innebär att jag förväntar mig en hel massa, samtidigt som jag misstänker att förväntningarna på mig själv inte är mindre höga. Något jag definitivt förväntar mig är att jag efter den här hösten kommer att sälla mig till dem som i en amerikansk studie uppger att de har ett engagerande yrke. Läste nämligen precis på Lyckobloggen att de som har ett engagerande yrke är lika nöjda med sina vardagar som med sina helgdagar. Sådan vill man ju vara.

Nina Simone får sätta tonen för morgondagen. It's a new life for me, and I'm feeling good...

Ensammen

Har precis haft besök av bästa vännen med familj. Fullt hus, eller lägenhet snarare. Är så glad att de tog sig hit och finfint väder i Stockholm fick vi i två hela dagar! Men nu har de åkt och det blev väldigt påtagligt hur mycket plats jag har här, själv. Väldigt tyst är det. Och tomt. Bara gosedjuren är kvar, som fick en stunds uppmärksamhet från ett barn. Saknar er!

Customer information

Nej, jag är inte okej!

Jag är ingen risktagare. Det här med att inget är ett misslyckande utan bara tillfällen att lära sig saker har jag oerhört svårt att ta till mig, i synnerhet när det gäller mitt privatliv. Att vara konstruktiv och se det positiva i en oväntad situation är betydligt lättare i arbetet där beslut är mindre känslosmittade. Att styra om en tanke är en sak, att styra om en känsla är som att försöka vända en finlandsfärja i en småbåtshamn.

Under årets sommarsemester har jag hittills tagit flera risker (i betydelsen göra sådant jag inte gjort förut) som fallit ut väldigt väl, men den absolut mest krävande risken ledde till ett misslyckande av rang. Kämpar med att försöka få ut någon annan lärdom av det hela än att jag borde sluta ta risker, och förhoppningsvis kommer mina nyvunna kunskaper snart att slå mig med häpnad. Än så länge smakar det bara illa.

För vad gör man, när man är mer eller mindre fast hos en värd som efter en dags oväntat intensivt uppvaktande plötsligt tvärtom får en att känna sig som en fläck i hans hem och tillvaro? När fly inte är ett alternativ och genomlida dagen inte är något man vill ägna dyrbar semester åt. När klarspråk inte borde krävas i en relation som är två dagar gammal. Låtsas som ingenting? Säga "good morning", "do you want more tea", "leaving for a walk", "yeah I'm okey", "see you!". Kämpa emot impulsen att undra vad JAG gjorde för fel och klappa mig på axeln för att jag tog en risk överhuvudtaget.

Orkar inte med ett till misslyckande på relationstråden just nu så jag har bestämt mig för att känna mig modig istället. Och för att misstro en man utan skor i hallen.

Men usch, så stökigt!

Samtal med Whitney eller Råd till en självdestruktiv katt

Hej kissen, vad fin du är! Här får du min hand. Så len du är i pälsen, som ingen annan katt minsann.

Men vad har du där? Ett sår? Husse säger du är för noga med putsningen. Du vet väl att man måste älska och ta hand om sig själv. För vem ska annars göra det om inte hen som står en närmast? Ta hand om dig och föregå med gott exempel, du vill väl att andra ska älska dig för den du är, inte tycka synd om dig för det du gör?

Så skapar du ett original och kan lättare känna igen dem som vill dig väl, de som känner för dig som du själv gör. Respekt, välvilja och kärlek. Och avslöja dem som bara vill ta och göra dig till en annan, så att du är beredd när de överger dig.

Seså, vill du inte ha mer kel? Du ber ju om det. Om du inte älskar dig själv blir det svårt att låta någon annan göra det. Det blir ovant för dig, obekvämt, obehagligt. Du går. Trots att någon vill dig väl, mer väl än du själv. Det är något av de mest värdefulla i livet, det vill du inte missa.

Jag är här, nu för en stund. Ligg kvar här du, med huvudet mot min arm i solen. Jag ska försöka att inte ge dig mer än du kan ta emot. Men du, ta hand om dig, fina kissen.

Insikt i en bastu

Igår ställde jag mig på löpbandet. Det får nog räknas som en första gång faktiskt för förra gången jag ställde mig på ett löpband hann jag bara springa i 20 sekunder innan det slängde av mig – en upplevelse jag fortfarande har ärr efter.

I alla fall belönade jag mig med ett bastubesök efter löpningen och i bastun träffade jag en kvinna i övre 60-årsåldern. Eller, hon träffade mig, för det stod snabbt klart att hon inte ville ha en samtalspartner utan bara ett öra. Hon gick på om hur mycket bättre allt var i Sverige förr. Att allt som hänt efter 1960-talet har gjort samhället sämre.

Ju mer jag lyssnade desto mer irriterad blev jag. Så oartigt, dels att kräva mitt öra på det där sättet, dels att säga att mitt liv minsann inte kunde vara lika bra som hennes eftersom samhället i hennes mening har gått kräftgång sedan jag föddes! När jag lämnade bastun och kvinnan precis konstaterat att hon ju inte kan säga hur landet ligger till sina barnbarn, kostade jag på mig att på ett så överseende sätt som möjligt säga "det är så mycket som är bättre nu än det var på 60-talet" och sedan snabbt stänga dörren efter mig innan hon fick chans att svara.

Åh vad jag hade velat kunna en massa siffror på hur mycket bättre allt är idag än det var då! För jag är övertygad om att samhället på det stora hela är fantastiskt mycket bättre idag än det var för femtio år sedan. Måste jag inte tro det? Jag har ingen aning om hur mitt liv skulle ha tett sig i min ålder om jag varit född för sjuttio år sedan, åttio år sedan, nittio år sedan. Jag vet bara att jag har ett bra liv nu och att jag är glad över att vara född på 1970-talet, vare sig tidigare eller senare. Jag får väl tacka den otrevliga bastukvinnan för den insikten åtminstone.

Efter bastubesöket gick jag och köpte nya löparskor för utomhusbruk. Löpbandet får klara sig utan mig.

Maktordning upp och ner

Hahahaha!! Det är inte utan att man tycker lite synd om killen, förhoppningsvis är han bara naiv.

The fabulous ways of Internet, läs mer om spektaklet här.

Yrkesval i baktakt

När man inte känner att man har ett kall är ens yrkesval under ständigt ifrågasättande. Visst funkar jag som kommunikatör men hade inte konditor varit ännu bättre? Eller brandingenjör, eller affärsjurist, eller barnmorska?

Bland personer som fascinerar mig återfinns dem som bytt yrkesbana, som han musikläraren som blev journalist och sedan chef för en teknisk förvaltning och nu senast kommunalråd. Ibland behöver väl inte stegen heller vara så långa, ibland räcker det med att använda sina kunskaper i en ny miljö.

Det tänkte jag på när jag var i Visby i förra veckan under politikerveckan och träffade Vattenmannen & Speed. Vattenmannen & Speed är egentligen två musiker med popbakgrund som genom sina alter egon gör riktigt bra TV-program och musik för barn. Det var förmodligen inte vad de drömde om när de någon gång valde linje inför gymnasiet, men tänk vad bra det kan bli i alla fall!

Musiken de skapar är dessutom tillgänglig även för vuxna och jag har nynnat låten "Dykare" sedan den gick i CD-spelaren i bilen på väg hem från Gotland. Lyssna på den på deras webbplats och känn gunget.

Vattenmannen & Speed gör Almedalen 2012.

Att vara en good-enough-er

När jag för något år sedan köpte en ny dator föregicks köpet av flera besök på diverse elektronikkedjor, surfande på nätet och intervjuer av mer datakunniga - helt enkelt ett köpt grovt färgat av beslutsångest. När jag i år däremot köpte en kamera, ett beslut som blott och enbart baserades på ett råd av en vän jag litar på kan mycket om kameror, gick det snabbt och lätt, och jag är fortfarande mer tillfredsställd med kameraköpet än med datorköpet.

I boken Tankar om gläde och vardagslycka av Görel Kristina Näslund får jag en förklaring till varför besluten fick så olika resultat. Boken sammanfattar i väldigt lättillgänglig form en rad av de rön som hittills kommit ur den positiva psykologin och i ett kapitel behandlas maximerare och duger-bra-människor. Eller egentligen handlar kapitlet om att vi människor faktiskt inte mår bra av att ha alltför många alternativ att välja mellan, vilket alla politiker som hakat upp sig på ordet "valfrihet" gärna kunde läsa på lite.

Maximeraren undersöker alla val noga, rådfrågar experter och fattar ett genomtänkt beslut. Duger-bra-människan nöjer sig med att titta på ett mindre urval eller kanske bara med att fråga en kompis. I slutändan leder det här till att maximeraren visserligen fattar ett bättre beslut än duger-bra-människan, men ändå är mindre nöjd än den senare. För hur kan man veta att man har valt det optimala? Och var all den tid och energi man lade ner på beslutet verkligen värt det?

Slutsatsen är att de flesta av oss skulle må bättre av att vara mer av en duger-bra-människa än en maximerare, till exempel genom att medvetet begränsa antalet alternativ och att anta en lite mer avslappnad hållning till de val vi gör i vår vardag. Jag kommer definitivt att hädanefter sträva efter att vara en duger-bra-människa...eller, finns det inget mitt emellan, liksom?

Avslut och framsteg

I fredags gjorde jag min sista dag på min nuvarande arbetsplats efter över sju år. Det har varit en rolig, spännande och lärorik tid men också frustrerande, ledsam och tidvis tung sådan. Kollegorna har varit mina vänner och ibland nästan min familj, de kommer att fattas mig mycket och faktiskt har jag tillräcklig hybris att tro dem när de säger att de kommer att sakna mig med.

En sak som är väldigt speciell med den här förändringen är att det är första gången jag valt att lämna en arbetsplats av egen maskin. Tidigare har det skett på grund av projektanställningar och vikariat, konkurser och neddragningar. Den här gången har jag själv sagt adjö och aktivt valt en annan arbetsgivare vilket innebär att allt ansvar ligger på mig och inte på någon yttre omständighet. Och det känns bra, faktiskt riktigt bra! Jag vet att jag inte kan vara säker på att jag kommer att trivas med kollegor, chef och arbetsuppgifter på min nya arbetsplats, men det är okej. Oavsett vad som händer kommer jag inte att se tillbaka och ångra mitt beslut, och jag är så glad över att upptäcka att jag inte är rädd för det. Det, mina vänner, är framsteg.

What's right with me

"So, what if, instead of thinking about solving your whole life, you just think about adding additional good things. One at a time. Just let your pile of good things grow."

"This is investment advice, isn't it? You're personal-bank-ing me."
"It's good advice," she said.
He was quiet for a moment. "Eve, do you think it was damaging to grow up without a father?"
"Probably," she said, stealing his biscuit. "Is that what's bothering you?"
"I'm just trying to figure out what's wrong with me."
"Well, stop," she said. "I told you, figure out what's right with you."

(från Attachments av Rainbow Rowell)

Sund och glad...grönsaksspad.?

Precis innan midsommar avslutade jag min tredje tvåveckors-detox. Första gången jag gjorde den var för två år sedan och det var då jag med sorg insåg att vetemjöl och komjölksprodukter tvunget behövde sättas på undantag för min del.

Den gången kändes det som om mina inälvor vände sig ut och in för att äntligen bli av med en massa...ja, skit, som legat och väntat på bättre tider och under tiden minimerat effekten av den näringsrika mat jag ändå fick i mig. Såhär två år efteråt kan jag konstatera att den förkylning som så länge jag kan minnas har dykt upp åtminstone varannan månad har lugnat ner sig ordentligt, och att jag nästan aldrig drar mig för att äta längre för att slippa må dåligt efteråt.

Man lär sig. Förra årets detox sade mig att jag var en bit på väg och och årets detox blev en bekräftelse på att jag faktiskt sköter mig hyfsat bra nuförtiden. Effekten blev inte alls lika omvälvande som första gången och jag väljer att tro att det är för att jag faktiskt inte "toxifierar" mig lika mycket längre. Klapp på axeln för det.

Egentligen skulle man ju kunna bli vegetarian av rent estetiska skäl.
Grönsaker och frukt är ju bra mycket snyggare än kött.

Väldokumenterat framsteg

Alltså, ibland går ju framsteg en förbi just av den anledningen att det är ett framsteg. Något man plötsligt kan göra utan att kräkas av rädsla eller utan att ens försöka undvika hela kräksituationen genom att säga nej.

Som att stå modell på nätet. Ursäkta mig, men HAHAHAHAHA!!! För inte alls länge sedan skulle jag när jag skrattat klart åt det absurda i idén ha blivit stel i lederna och lite kallsvettig bara av tanken. Och om sanningen ska fram försökte jag faktiskt slingra mig lite, men bara lite, och inte för att jag var rädd utan för att jag tänkte att om min kompis verkligen vill sälja uppsydda klänningar borde hon använda en modell som...ja, säljer.

Och så plötsligt står man där i en amatörpose framför sin fejköppenspis och resultatet landar till allmän beskådan på en webbsida som säljer rockabilly-kläder. Har ju inte direkt den där kurviga rockabilly-kroppen, inte indirekt heller, men faktiskt kan jag konstatera att sakernas tillstånd är som de är och inte skämmas för det. Framsteg som sagt, halleluja!

Bild Rasmus Gunnar, från Like a Lady.

Sådärja. Nu ska jag bara ta mod till mig och se på en intervju med yours truly, inspelad och så klart publicerad på webben sedan flera veckor. Men inte riktigt än...

Baby steps

Det är bra att utmana sig själv ibland. Prova nytt, utvidga sin bekvämlighetszon, göra livet större, rikare!

Den här våren har jag på träningssidan testat tre nya saker. Inga jättegrejer men varje gång man ställs inför något man inte vet hur man kommer att klara av tänjs gränserna ut. Först en ny typ av pass på Friskis&Svettis i form av MedelPuls, sedan klättring och igår ytterligare ett nytt pass på Friskis nämligen IntervallFlex.

Kan väl så här efteråt konstatera att det här med IntervallFlex blev en större utmaning fysiskt än mentalt. Jag har sådan träningsvärk idag att jag har jobbigt bara att sätta mig på toaletten...

Äta ute

Att få äta utomhus är en fantastisk ynnest som kommer med solen! I morse åt jag frukost ute på balkongen, visserligen i sällskap med spindelnät och förra årets torra rester av en lavendel i balkonglådan, men i kortärmad pyjamas och en morgontidning som osade trycksvärta i värmen.

Och så ser ju mat liksom roligare ut när den kommer ut i solen. I synnerhet nyttig mat. Som kokt lax med grönsaker och hemmavispad sauce hollandaise:-) Intagen efter en springrunda i skogen. Det är fantastiskt vad sund jag känner mig!

Fast egentligen åt jag inte kokt lax med grönsaker idag, det var förra veckan. Istället åt jag en hamburgare på rågbröd med falukorv, ägg och sallad, med inspiration från ett numera nedlagt 50-talsfik som förmodligen gick under för att de sålde mackor bestående av en halv falukorv eller arton köttbullar.

Och efter det en efterrätt mixad på lite överbliven vispgrädde, yoghurt, florsocker och frysta blåbär från säsong 2011, toppad med lite glass. Aaah!!

Men sprang gjorde jag faktiskt, 5 kilometer på 30 minuter prick. Kände mig väldigt nöjd, i synnerhet som sträckan var väldigt backig. Kan också rapportera att liljekonvaljerna har börjat blomma och om jag inte hade varit så koncentrerad på att klara av att springa 5 km i ett sträck hade jag plockat med mig några hem.

Veckans utmaning

Jag jobbar heltid som kontorsråtta och spenderar större delen av mina dagar med ett ganska begränsat antal personer omkring mig. Eftersom vi är så få kan vi påverka varandra ganska mycket med den energi vi delar med oss av.

För några år sedan genomförde jag och en kollega ett uttalat test. Det var under en tuff period då vi märkte att vi själva också spenderade mycket tid på att klaga, med följden att vi för det mesta satt med hängande huvuden och inte direkt älskade våra jobb. Vi bestämde att vi inte skulle säga något negativt under hela arbetsdagen, och att om vi råkade eller verkligen kände oss tvungna att säga något mindre bra om någon särskild person som kompensation var tvungna att säga något positivt om densamme/a. Det här testet pågick i ett par veckor och det var överraskande tufft. Vi kom på varandra hela tiden med att säga negativa saker och fick medvetet formulera om det vi sade.

Jag har tänkt på det där fler gånger sedan dess eftersom det inte handlar om att förtränga dåliga saker men om att undvika att sprida dålig energi genom det sätt man pratar om dem. Men trots att jag tänker på det är det oerhört svårt att hejda de allra trivialaste saker. Som det där med strul i kollektivtrafiken. Den senaste veckan har jag vid två tillfällen kommit senare till jobbet på grund av tunnelbanestrul. Och trots att jag när jag står där i trängseln och irriteras och försöker tänka att jag så snart jag kommit ur kaoset ska andas fri luft och tänka på något annat, är det första jag säger när jag kommer till jobbet att det är strul i tunnelbanan! Why!?

Om man inte kan hålla inne med något så vardagligt som strul i tunnelbanan, hur ska man då orka hålla emot den negativa energi som kommer av svårigheter i själva arbetet? Nä, den här veckan som kommer, och det får också blir ett uttalat test, ska jag aktivt undvika att säga något dåligt som inte behöver sägas, och som strategi anta utmaningen att för varje gång jag får impulsen att säga något dåligt, istället komma på något bra. Varför belöna mig själv och mina kollegor med minus när det finns så mycket som är plus?


Hittad på Lyckobloggen.

Bummer

Har funderat en del på det där med optimism som vägen till lycka de senaste dagarna. Igen. Det stör mig att ens livskvalitet ska vara på något sätt förutbestämd.

Egentligen tror jag att jag i grunden är en glad person. Kanske är det alla år av läsning av självhjälpsböcker, mer eller mindre filosofiska betraktelser och grunnandet över livets och mänsklighetens mening som tvingar mig att tro det, eftersom alternativet mer eller mindre skulle döma mig till ett mindre levnadsvärt liv. Det är ju till och med vetenskapligt bevisat nuförtiden. Kanske är det föreställningen om mig själv som glad som när den krockar med det faktum att jag så ofta inte är just det, som får mig att spontant säga att jag inte hör till de där överdrivet optimistiska 80 procenten.

Och om det nu är så, återstår det då bara att tacka för fisken och godtaga att jag kommer att leva resten av mina dagar ensam, dö en för tidig död i brist på fysisk beröring och den mening nya generationer ger ens liv, alternativt ha sex med random personer utan njutning och adoptera ett fadderbarn som kompensation, söka mig till pensionärsgruppresor för att slippa spendera semestern som eremit eller i snälla vänners gästrum, förfalla till dåliga vanor eftersom ingen säger åt mig att låta bli, skaffa ett gäng katter och börja prata högt för mig själv, bara skriva cyniska kommentarer på Facebook och förkunna mänsklighetens undergång, kanske skämma ut mig genom att flirta med män som jag tror är i min ålder men är tjugo år yngre eftersom jag inte kan kännas vid vad tiden har gjort mig, spendera min lön på ansiktsbehandlingar av rädsla för de rynkor som obönhörligen kommer att bli fler, bli övernitisk i hemmet och överbeskydda blommorna i balkonglådan eftersom det är det enda jag kan spendera min omsorg på? Okej, det där sista var lite överdrivet, det kommer aldrig att hända.

Jag menar inte att vara otacksam. Livet är rikt och det går sällan en dag då jag inte känner mig tacksam över att ha både förstånd och kropp som tillåter mig att uppleva det. Men jag vill ha mer. Och då känns det som att sitta i en rävsax när jag tänker på att det kanske inte spelar någon roll.

Optimism som lyckobringare

Jag har alltid satt något slags ära i mitt realistiska sinnelag och så länge jag kan minnas ursäktat min brist på optimism inför min egen framtid med att det ju ändå borde vara bättre att slippa bli besviken än att bli positivt överraskad. Någonstans har jag väl känt att det just är en ursäkt och att den där realismen kanske ligger mig mer i fatet än jag vill erkänna.

Nu har vetenskapen bekräftat min känsla. Forskaren Tali Sharot har under flera års tid studerat vad det innebär att 80 procent av alla människor bär på en överoptimistisk tro på den framtid som ligger framför dem själva och deras närmaste. Föga överraskande är det så att den här övertron visserligen leder till att de tar onödiga risker med sina liv när det gäller sjukdomar och olyckor, men det leder också till att de lättare reser sig efter ett slag eftersom de hela tiden tror att saker och ting kommer att bli bättre. Det är till exempel därför folk fortsätter att gifta sig trots att skilsmässostatistiken tydligt visar att förutsättningen för att relationen ska hålla på sikt är rätt kass.

Människor som bär på den här inställningen är omedvetna om att de gör det. Och med det ställer jag mig frågan hur man, om man tillhör de övriga 20 procenten, medvetet kan försöka bli som en sådan där optimistisk typ som ju ändå i stort verkar leva ett lyckligare liv.

Jag misstänker att svaret som i så många andra fall ligger i tacksamhet. Att aktivt känna och uttrycka tacksamhet över det man har och det som finns, att uppriktigt önska andra människor lycka och framgång och helt (fullkomligt icke-) enkelt övertyga sig själv med bevis på att bra saker kommer att hända.

Sonia Choquette, en ivrig förespråkare av metoder som kan hjälpa en att uppleva överflöd i vardagen, berättar att hon och hennes många syskon varje dag fick med sig ett uppdrag från sina föräldrar; "vi förväntar oss att du kommer att uppleva fantastiska saker idag och vi ser fram emot att få höra om dem när du kommer hem". Vad sägs om den!? Det verkar ju ha funkat på henne i alla fall kan man ju konstatera. Se t.ex. här.

Tant Strindberg och genier

Ursäkta, men jag måste bara säga att så kallade genier, i synnerhet för länge sedan döda manliga genier, är tråkiga. Så fort jag hör talas om ett manligt (som det ju oftast är) geni slår skepticismen så kraftfullt med vingarna i min hjärna att jag liksom inte kan ta in vad det nu är den där mannen ska ha gjort som är så otroligt speciellt.

Det är tydligen Strindbergåret i år, vilket jag vet bara på grund av det gnäll som givits rum i Svenska Dagbladet över hur lite pengar man satsar på att uppmärksamma detta sällsamma år i jämförelse med hur mycket stålars som tidigare år har satsat på andra hädangångna genier i Sverige och utomlands. Låt mig bara säga att I couldn't care less.

Det är inte så att jag vill förminska betydelsen av vissa individers insatser på vilket område de nu må ha varit verksamma inom, men att kalla folk för genier och vältra oss i dessa människors storhet känns inte som rätt sätt att visa tacksamhet, varför inte hylla allt det som har hänt TACK VARE deras insatser när de nu är så geniala?! Eller för den delen leta rätt på och hylla de människor som gör geniala saker idag?

För att återgå till Strindberg såg jag igår kväll några minuter på ett extrainsatt Babel som just handlade om Strindberg där folk från den litterära och dramatiska världen intygar att Strindberg var ett geni trots att några av dem samtidigt säger sig ha uppenbara problem med hans texter. Idag besökte jag Fotografiska museet och självklart var Strindberg representerad även där, i dussintalet bilder där han ser exakt likadan ut med fåfängt rufsigt hår och en ansiktsbehåring vars enda syfte kan vara att dölja det faktum att han ser ut som en tant, med vek haka och snörpig mun. Hur är det möjligt att en sådan omanlig man, fåfäng, humorlös och med pipig röst fick till synes självständiga kvinnor på fall? Och hur kan en person som ägnade så mycket kraft åt mysticism och försök att på egen hand tillverka ett grundämne samtidigt betraktas som ett geni? Var han alls medveten om vad han gjorde eller blev han nyskapande bara för att han ville få uppmärksamhet genom att vara politiskt inkorrekt?

Jag ber om ursäkt. Låt de få sitt Strindbergår, de som vill. Men något är det i det hela som inte smakar bra, har bara inte kommit på vad det är.

Tant-August.

Glädje + Kreativitet = Sant

Okej, med nytt jobb i faggorna är det väl naturligt att man funderar på just det där med arbetsliv. På hur stor del av ens tid det tar och på hur mycket energi man lägger på det. Känner att det kommer att bli en del inlägg om det här framöver.

Min pappa har vid något tillfälle sagt att det egentligen borde finnas ett tydligare ekonomiskt (såväl för en verksamhet som för ett samhälle) intresse att se till att folk hamnar på rätt ställe i arbetslivet. Det finns så många människor som sitter på fel stol och därför inte bidrar med hälften så mycket eller har skuggan av så mycket kul som de skulle gjort och haft om de hade suttit på rätt stol. Jag tänkte på det häromdagen när jag såg följande presentation av Erik Fernholm, en föreläsare som arbetar med tillämpad lyckoforskning, eller positiv psykologi.



Videon säger att om vi befinner oss i ett positivt känslomässigt tillstånd så är vi så mycket mer kreativa (enligt ovanstående nämnda experiment så mycket som 320 procent mer kreativa) än om vi befinner oss i ett känslomässigt negativt tillstånd. Det här borde vara högintressant för vilken företagsledare eller chef som helst som har ambitionen att åstadkomma något. Men även för varje individ som sitter på ett arbete som har utrymme för nya lösningar och idéer, hur små de än må vara. Tänk också vad mycket roligare allt är när man känner att kreativiteten flödar! Det där vill jag verkligen ta fasta på, och då gäller det att hitta strategier för att hitta det där positiva känsloläget när det är dags att börja jobba.

Vet du varför du går upp på morgonen?

Via ett tips på Lyckobloggen hittade jag ett TEDtalk som redovisar resultat från en studie av hur människor lever i de områden där det finns högst andel hundraåringar – hundraåringar med ett aktivt liv.

En av de saker man kom fram till att de hade gemensamt var att de vet varför de går upp på morgonen. I Japan finns ett ord för det här begreppe,t reason-to-get-up-in-the-morning. När man i en enkät frågade hundraåringarna vad deras anledning var kunde det svara direkt. Det kunde handla om att varje dag vilja bidra till familjens försörjning, bli bättre på en kampsport, umgås med sitt barnbarnbarns barn.

Sannerligen tänkvärt. Jag har många morgnar ställt mig frågan om varför jag ska bry mig om att gå upp utan att kunna ge mig själv ett motiverande svar. Jag menar inte att jag hellre skulle dö, jag menar bara att jag inte vet varför jag lever. Jag tror inte att det finns någon mening med att just jag lever och därför är jag fri att hitta på min egen anledning – precis som dessa hundraåriga japaner verkar göra. Att sätta ord på det, om det så bara är att man tycker om att äta frukost, skulle förmodligen göra att hela dagen kändes mer meningsfull.

Andra saker som dessa människor har gemensamt är:

De rör sig i vardagen – ska de vispa ägg så gör de det manuellt, man går mycket, arbetar i sin trädgård, gör val som motiverar dem att röra på sig. Och, om de någon gång skulle träna så gör de sådant de verkligen tycker om.

De har regelbundna pauser som minskar stressnivån – det kan handla om att man som adventisterna varje vecka ägnar ett helt dygn åt att ta hand om sina nära och vara ute i naturen, oavsett hur mycket man har att göra på jobbet eller hur stökigt det är hemma. Man samtalar, ber, promenerar, sådant som ger avslappning för både kropp och själ.

De har en vokabulär som omfattar mening – som japanerna med sitt ord för reason-to-get-up-in-the-morning. Och, de vet varför.

De äter bra mat och lagom mycket mat – inte för att de inte har tillgång till kött, fett och mycket mat, utan för att de aktivt tänker på att äta bra och inte äta för mycket.

Socialt sammanhang/kontakt – man föds in i ett socialt sammanhang där alla generationer tar hand om varandra. Man sätter sina närmsta först och umgås med människor som också lever hälsosamt. På samma sätt som man påverkas negativt av negativa människor ökar risken för ohälsa om de personer man umgås med lever ohälsosamt – och tvärtom!

Äsch för sjutton, se klippet så blir du visare.

Bädda för framgång

Jag har i dagarna börjat på nytt jobb! Det har varit lite dags i två års tid, men jag är glad att det tog den tid det tog. Det senaste året har nämligen varit ett roligt och intressant år på mitt tidigare jobb vilket gör att jag lämnar det med saknad istället för med en suck av lättnad.

Senast jag befann mig på ett nytt jobb var 2006 så jag känner mig tämligen desorienterad. Än så länge har jag inte börjat tvivla på att jag kommer att kunna motsvara folks förväntningar i min nya tjänst, men å andra sidan har jag en väldigt dimmig uppfattning om vad det egentligen är jag ska åstadkomma. Förr eller senare kommer det hela att falla på plats, det vill jag i alla fall förutsätta, och fram till dess gäller det att fokusera på rätt sak för att inte känna sig otillräcklig i onödan.

Häromveckan läste jag i en artikel i Svenska dagbladet om en studie som visar att graden av framgång ofta motsvaras av graden av engagemang. Om du arbetar med något du tycker om och känner dig entusiastisk inför så har du betydligt större möjligheter att lyckas med det du gör än om du grottar med något du gör bara för att du behöver en lön. I samma anda talar dem som är förespråkare av attraktionslagen – ha kul med det du gör och saker och ting har bättre förutsättningar att falla på plats.

Så, istället för att undra över om jag är tillräckligt stor för den uppgift som står inför mig på nya jobbet ska jag koncentrera mig på det faktum att jag har hamnat i en miljö som jag verkligen tror att jag kommer att trivas i, en typ av miljö som jag har sökt ända sedan jag slutade studera på universitetet och som jag nu tack vare den erfarenhet och de kunskaper jag har tillägnat mig genom åren, de goda referenser jag har tjänat ihop och de härliga vänner jag har som vill mitt bästa, faktiskt har hamnat i! Är det inte helt fantastiskt?

Jag är inte en lättentusiasmerad person, tyvärr, men bara genom att skifta fokus och rikta blicken mot det som känns roligt, intressant och spännande istället för mot det som känns otryggt, farligt och förminskande, förbättrar jag mina chanser till framgång. Så vad sjutton...here I come!!

Vackert på slott

Jag tycker verkligen om vackra saker. Och ett sätt att få se vackra saker är att besöka gamla byggnader. Hittills i år har jag besökt tre sådana fina miljöer. Först 1700-talsgården Claes på hörnet där jag övernattade i ett rum där man ansträngt sig till och med inne på hotellrumstoaletten, sedan Rånäs slott som verkligen slog mycket annat jag sett men som tyvärr verkar ha moderniserat hotellrumsinredningen till oigenkännlighet sedan dess, och så igår Häringe slott där jag spenderade ett par timmar under afternoon tea-tid.

 

Salongen jag satt och drack te i hade fantastiska tapeter, men jag vågade inte hala fram kameran där när folk satt och mumsade kakor i all stillsamhet. På toa däremot tog jag kort på taket som hade ett lager av riktigt guld!

Manifesteringsmotorn

Varje gång jag känner mig nere är receptet jag ger mig själv att sätta mig i rörelse. Det är en lärdom från en period när livet kändes meningslöst veckor i sträck, så där länge att man liksom aldrig fick tillfälle att komma upp till ytan och få lite luft mellan varven. När allt känns motigt och handlingsförlamningen infinner sig är rörelsen motvikten. Det gäller att veva igång maskineriet om så bara rent fysiskt, för med en kropp i rörelse är det lättare att få igång också den inre energin.

Ett sätt att sätta sig i rörelse är att aktivt tänka i manifestationer à la attraktionslagen. Det känns konstruktivt i all sin flummighet och om man bara kan lösgöra sig från tanken att det skulle handla om självbedrägeri kan det verkligen sätta igång den inre motorn. Den ger dig något att göra med det uttalade syftet att fylla dig med en positiv känsla. Påmindes om det precis när jag var inne på Lilou Maces webbtv-kanal och såg en liten intervju med Sonia Choquette.



Tror jag ska leka lite på min whiteboardtavla idag, det är märkligt hur kreativt det känns bara att sätta en penna till den glatta ytan!

Vara ensam

I går kväll satt jag ensam och åt middag på ett hotell i Helsingborg. Jag kom då att tänka på en föreläsning jag besökte för ett par veckor sedan med Milo Dahlmann. Hon har seglat till fantastiska platser som Antarktis, Galapagos och Patagonien – platser vars namn liksom doftar mer saga än verklighet. Hon seglade senast under 2,5 år, många gånger ensam flera veckor i sträck. Hon sade att det där med att vara ensam så länge inte var något som skrämde henne men att hon mött andra människor som knappt kan tänka sig att vara ensamma en dag. Med bara sig själva.

Milo sa att för en person som är ovan vid att vara ensam kan konfrontationen med den egna personen, ens reaktioner och tankar, vara skrämmande. Så skrämmande att man gör allt för att undvika ensamheten i några längre stunder.

Det där har förundrat mig. Det finns tydligen en isolerad plats i Sverige dit man kan åka och vara helt ensam. Klarar man tre dagar får man diplom. Diplom. För att vara ensam.

Det förundrar mig för att jag själv känner mig som tryggast när jag är just ensam. Inte lyckligast, men tryggast. Så har det varit så länge jag kan minnas. När jag är ensam kan jag omöjligt göra fel. Samvaro däremot – för mig finns i all kontakt med andra människor, eller djur för den delen, en risk för misslyckande. Jag kan omöjligt minnas alla de gånger jag har tvingat mig själv in i sociala situationer bara för att jag vet att det inte är bra ens för mig att vara ensam för mycket. För jag vill ju ha det där man kan få när man är tillsammans med andra. Bekräftelse, närhet, stimulans, kärlek. I det att vara ensam finns ingen ära eller lycka. Snarare något sorgset, medlidsamt.

Men jag är glad ändå att jag har förmågan att vara själv. Jag skulle inte ha något emot att vara ännu mer själv. Men, jag vill ha friheten, förmånen att välja. Annars är förmågan att vara ensam snarare en förbannelse än en gåva.